2006-05-08

Rysare

Jag börjar acceptera att detta blir kämpiga månader.

I torsdags natt strax före klockan 3 vaknade jag och trodde att jag kissat på mig. Pinsamt han jag tänka innan jag tände lampan och insåg att jag låg i en stor pöl med blod.

Jag flyger upp, springer ner till A som sov på soffan och skriker att det är blod i sängen. Tårarna sprutar och jag springer upp och sätter mig på toa. A springer efter och jag ser förtvivlat att det rinner blod som färgar hela toaletten röd. Fan fan fan! Det enda jag tänker är att jag inte vill se fostret. Jag vill inte torka mig och upptäcka en klump på pappret. Det klarar jag inte.

Efter ett tag så slutar det rinna. Vi irrar runt i huset och tar bort lakan, hämtar bindor och bäddar i soffan innan jag inser att jag nog ska lägga mig ner. A fortsätter att bokstavligen jogga runt i huset och göra gud vet vad innan han kommer till ro och lägger sig bredvid mig i soffan.

Jag lugnar mig konsigt nog ganska snabbt. Något jag insett de senaste månaderna är att jag klarar chock bra. Jag blir lugn och tänker klart. Jag gick igenom de kunskaper jag skaffat mig om missfall och insåg att det är positivt att jag inte hade ont och att det inte var några klumpar i blodet. Det hade heller inte kommit något mer blod värt att notera sedan toalettbesöket.

Vi beslutade att det inte var någon idé att kasta oss iväg till akuten mitt i natten utan att det var bättre att ta det lugnt ett tag till och åka in på morgonen. A somnar till några timmar på soffan och jag lyckas slumra någon timme jag med.

Vid kvart i sju åker vi mot sjukhuset och jag tackar gud att vi har så nära som ca 5 minuter med bil, speciellt nu när det inte var någon trafik.

Jag får ligga på en brits i ca en och en halv timme innan det blir vår tur att träffa läkaren. Jag träffade henne i samband med förra missfallet och det kändes skönt att få se ett bekant ansikte. Hon börjar med att undersöka och klämma och sen är det dags för sanningens minut. A och jag håller krampaktig varandra i handen och jag kniper ihop ögonen. Jag gör klart för läkaren att jag inget vill se om fostret är dött.

"Jag kan säga direkt att det ser bra ut", säger hon efter bara en liten stund. Jag kan bara inte tro att det är sant! Vi får se vår undebara lilla bebis sprattla och leva runt som aldrig förr, kullebyttor och armviftningar som om den gjorde morgongymnastik eller något.

Hon undersöker noga via ultraljudet och konstaterar att det inte är något pågående missfall. Livmodertappen är stängd och den skulle ha varit öppen om det var missfall på gång. Allt annat ser också bra ut.

Hon förklarar att det kan bli så här om man nyss haft samlag, men det har vi inte haft. Det kunde också bero på att barnet ligger och trycker på någon nerv och det är väl mer troligt att det är så då. Men det är inte säkert att det är någon av dessa förklaringar, det är svårt att finna en orsak till dessa blödningar som tydligen är ganska vanliga.

Läkaren var helt underbar och förklarade att nu ska jag vara sjukskriven i minst en vecka. Jag ska ta det lugnt och absolut inte handla eller dammsuga eller något sådant utan bara vila och bli behandlad som en prinsessa! Jag tackar min lyckliga stjärna att jag haft en sådan tur med sjukvården och blivit så bra och förstående bemött.

Så nu vilar jag så gott jag kan. Det är lätt att bli rastlös när man liksom inte får ta sig för något. Jag känner mig faktiskt lugnare än någon gång tidigare under graviditeten och det enda som oroar mig är att jag blir anfådd av minsta lilla och att jag känner värk i äggledarna så fort jag varit uppe en stund. Jag får då också en "trött" känsla i magen, ungefär som när man varit magsjuk en hel natt. Jag hoppas att det går över snart och att det inte är någon fara. Det skulle vara tråkigt att behöva vara stilla och sjukskriven resten av graviditeten.

Passande nog så har vi ju NUPP-testet på onsdag och får då en rejäl koll på hur det står till där inne.

Så nu ber jag er igen - håll tummarna!

9 Comments:

Anonymous cecilia said...

Åh Jenny. Jag ryser och nästan gråter om vartannat när jag läser ditt inlägg. Obeskrivligt vad du går igenom och obeskrivligt skönt att det inte var ett missfall. Jag håller alla mina tummar så hårt jag bara kan för att det skall fortsätta bra. Kram

08 maj, 2006 12:09  
Blogger Maria said...

Vilken tur att det inte var missfall! Förstår att du måste ha varit jätterädd!
Jag kommer hålla tummarna för att allting ska gå bra, lycka till!

08 maj, 2006 12:22  
Blogger baby or not said...

Puh! Vilken tur att det inte var någon fara. Och jag håller, som vanligt, tummar och tår

08 maj, 2006 13:55  
Blogger Anna-Karin said...

Usch Jenny, vad hemskt, men skönt att det ordnade sig. Som alltid när jag läser din blogg så blir jag alltid så imponerad över hur stark du är. Ta hand om dig. Tänker på dig! KRAM!

08 maj, 2006 15:06  
Blogger hanna said...

Shit vad du skräms, men vad SKÖNT att allt var okej! Jag har säkert sagt det förut, men jag blödde rätt ofta, säkert nån gång varannan vecka fram till halva graviditeten. Till mig sa dom att det antagligen var för att slemhinnorna är så sköra. Läskigt är det ju i vilket fall som helst. Löka ordentligt nu och njut av solen! Stor kram!

08 maj, 2006 16:43  
Blogger Minna said...

Jag håller också tummarna. Hårt!

08 maj, 2006 22:04  
Anonymous aha said...

Att jag ska hålla dem! Stenhårt!
Lycka till!

09 maj, 2006 00:15  
Blogger neonglitter said...

Jag vet vilken oro du går igenom! Håller tummarna stenhårt!
Ta hand om dig!!

09 maj, 2006 10:04  
Anonymous Jonna said...

Jenny! Blev så rädd när jag började läsa ditt inlägg. Värsta gåshuden och jag höll andan... Så glad att ni trots allt mår bra, allihopa! Tänker massor på er! Kram!

09 maj, 2006 20:59  

Skicka en kommentar

<< Home