2006-03-06

Nurse Jenny

Jag säger då det. Som jag skrev så såg jag fram emot en myshelg med mig själv. Städa och fixa, simma och sola, snacka lite skit med kompisarna och bara vara med mig själv.

Jag prickade av städa och snacka skit med kompisar. Dock kunde jag glömma det där med mysa med mig själv, sola och simma. Städningen tog nämligen över 8 timmar (istället för de 3 jag hade räknat med, kan ni ens föreställa er hur rörigt och skitigt det visade sig vara??).

Som om inte det vore nog så ringde svärfar vid halv elva på lördagsförmiddagen och hade så vansinnigt ont i magen att han bad mig komma och hämta hunden eftersom han inte ens kunde stå. Jag blev superorolig och hastade dit, men höll nästan andan när jag var där inne av rädsla för att det var någon slags läbbig magsjuka. Vi höll SMS-kontakt under dagen och han fortsatte att ha superont. Vid 18:30 åkte han in till HS. De kunde inte hitta vad det berodde på och den första röntgen visade inget. Jag höll på att förgås av oro för att det skulle vara cancer, och A som befann sig på "grabb-resan" försökte jag lugna per telefon med att det nog inte var någon fara.

Under natten sov jag med båda telefonerna bredvid mig, eftersom jag lova svärfar att komma dit om det behövdes. Jag sov på helspänn och vaknade sjuttioelva gånger i timmen. På söndagsmorgonen satt jag i telefonen en massa och ringde sjukhuset och svärfars tjej (låter kul att säga så om äldre, men jag hittar inget bättre ord) och lovade honom att komma och hälsa på. Ordnade med bil osv och for dit och försökte lugna och trösta och hålla handen och hålla mig i styr när han plötsligt började kräkas i en sån där läskig lång påse med ring på toppen. Jag tyckte själv att jag klarade mig galant. Stackars svärfar var så orolig.

Senare på dagen efter skiktröntgen visade det sig att han "bara" fått en inflammation i tarmen, vad det nu innebär. Hoppas på att få mer information från läkarna idag.

A är enormt lättad. Han förlorade ju sin mamma i cancer precis när vi träffats och kort därefter fick ju svärfar en stroke. Så han är liksom alltid beredd att tro det värsta. Men nu hoppas vi att den här inflammationen är så "bara" som vi tror.

Som ni förstår så var jag allt annat än brun och utvilad och vältränad i går kväll. Men men, det kändes bra att kunna finnas till hands och hjälpa.

Och huset är RENT. Och kompis G's nya kille var toppen! Och jag hade faktiskt riktigt trevligt på Friday's i fredags och kanonmysigt med bästis-Anna i lördags eftermiddag. Trots allt!

3 Comments:

Blogger maruschka said...

Hundra år sedan jag "hälsade på" hos dig, har tappat bort så många när jag först blev arbetslös och sedan fick nytt jobb...
Men nu är jag här igen...*s*

07 mars, 2006 11:11  
Blogger Batbut said...

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men ibland blir det bra ändå *S*

07 mars, 2006 12:33  
Blogger I Jennys värld... said...

maruschka: Välkommen tillbaka! :-)

batbut: Precis! :-)

07 mars, 2006 15:25  

Skicka en kommentar

<< Home