2006-02-21

Mycket väsen för ingenting

Att jag aldrig lär mig. Det gick ju jättebra. Lyckades sova en orolig sömn men vaknade upp lugn som en filbunke och allt gick så väl. Pratade med "programledaren" och denne sa att i nuläget så är de piskade att använda sig av praktikanterna från den skola de har avtal med, även om de tycker att jag gör det hela mycket bättre. Lite roligt är att när jag är där så kliver praktikanterna åt sidan och låter mig göra jobbet. Vet inte vad de tycker om det egentligen, men jag kan faktiskt inte bry mig om alla, det är så det är. Måste lära mig att ibland är det OK att se om sitt eget hus och inte alla andras. Svårt men sant.

Hur som helst så är jag väldigt välkommen att vara där så mycket jag kan och fram emot sommaren när praktikanterna försvinner så kanske kanske jag kan få bli anställd för då är det ju lättare för dem att motivera att de behöver ta in extra hjälp. Ett bättre svar kunde jag inte ha fått!

Så nu kör jag på med växel-jobbet, det känns kanon. Ska bli skönt med lite fasta rutiner! Och så kommer jag att vara på praktiken en förmiddag i veckan i den mån det går med jobbet och så tar jag en dag i taget och ser vad som händer.

Låter i mina öron strålande.

2006-02-20

Klockan är 22:31

och jag är vaken. Ni som följer denna blogg vet att det bara kan bero på en sak. Nervositet. Japp. Den har dykt upp, den där hemska ångesten - tänk om de inte gillar mig?!?!

Ska till praktikplatsen i morgon. Har inte varit där på en vecka pga att jag varit förkyld samt att jag jobbat. Så nu känns det jättenervöst. Främst för att jag måste reda ut och få svar på vissa grejer som är väsentligt (hur stavas det?) för framtiden.

Min praktikplats är ju egentligen ingen praktikplats eftersom den inte kommer via en utbildning. Utan jag har ju varit på plats så mycket jag kunnat och varit behjälplig med lite allt möjligt. Men så dök det upp några "riktiga" praktikanter, som pluggar en utbildning och har fått praktik genom den. Praktikanter som ska vara på plats på heltid i 6 månader.

Jag märkte ganska genast att den nya praktikant-tjejen hade fått uppfattningen från vissa håll att hon skulle göra de uppgifter som jag gjorde, medan jag från andra håll fått instruktioner att det var det jag skulle göra. Man skulle kunna säga att kommunikationen mellan redaktion och "programledare" (ett litet avslöjande där!) inte riktigt funkat. Och jag märkte att den andra praktikant-tjejen var väldigt osäker. Tyckte lite synd om henne. Hon fick ingen uppmärksamhet osv och jag kunde riktigt känna hur jobbigt det kändes för henne. Så jag, mitt pucko, förklarar för den "programledaren" att jag absolut inte vill ta några uppgifter från den "riktiga" praktikanten och att jag inte vill att hon ska känna sig utanför. "Programledaren" säger förvånat att denne inte alls tänkt på det men att det var bra att jag uppmärksammat det och att de kanske borde ha ett litet möte. En annan "programledare" säger att den praktikanten ska göra andra saker och inte har någon känsla för den uppgift som jag haft och som hon och en del andra i redaktionsledningen verkar tycka ingår i hennes utbildning (sorry om detta är väldigt rörigt). Dessutom skulle "programledaren" kolla möjligheterna att jag skulle kunna få betalt för att vara där varje dag. Detta är dock inte troligt eftersom man nyligen gjort stora nedskärningar.

En person i redaktionsledningen sa att jag jättegärna får vara där hur mycket jag vill och frågade om jag verkligen inte på något sätt kunde fixa betald praktik så jag kunde vara där mer. Det borde jag ju kunna tolka som att jag är uppskattad, eller hur?

Hur som helst, nu är jag skraj att jag när jag kommer i morgon ska vara helt överflödig och få höra att jag inte behövs längre och att det ska bli pinsam stämning. Klarar inte riktigt sånt.

Men å andra sidan så känner jag att jag inte kommer att hinna/orka vara där så mycket framöver (om jag inte kan få betalt såklart, då behöver jag ju inte jobba med annat också) för jag har tackat ja till ett heltidsjobb. A och jag kom överens om att den ekonomiska situationen inte riktigt funkar som den är nu och så blev jag erbjuden detta jobb på ett ställe där jag hoppat in några gånger genom bemanningsföretaget och trivts förträffligt bra. Och förfrågan dök upp precis när jag började känna att jag inte riktigt vet vad jag håller på med just nu. I och med missfallet och att jag bestämde mig för att jag skulle leva NU så har jag liksom tagit den uppgiften på allvar och vet inte riktigt vad jag gör för att tillfälle gavs och jag kände att jag måste ta chansen och vad jag gör för att jag verkligen vill. Innerst innerst inne så vill jag ju bara vara trygg, kreativ och glad och få en bebis. Kort och enkelt sagt.

Så när detta jobb dök upp, det är som växeltelefonist på en stor investmentbank, kände vi att det var bra. Så får A plugga klart och så kan vi förhoppningsvis få en liten bebis om något år eller så och sen kan jag göra mitt. Vad jag nu känner att "mitt" är då. Har ju varit livrädd för att fastna på ett ställe pga hur det var på förra jobbet på "fina firman", men här är det faktiskt väldigt trevligt. Och jag ska jobba med en supermysigt tjej som jag lärt känna bra under mina vikariat där. Vi fann varandra direkt. Arbetet är inte så jättestimulerande direkt, men det finns möjligheter och det är väldigt fritt - vi styr själva över tider etc. Det finns ett jättefint gym där man får träna gratis. Jag kan fortsätta att köra mina behandlingar vissa kvällar eller kanske någon lördag. Fortsätta klura på vad jag vill. Det känns väldigt bra.

Så nu är min plan att i morgon kolla läget - behövs jag och kan jag få betalt? Annars får jag förklara läget och säga att jag tackat ja till ett heltidsjobb och att de gärna får ha mig i åtanke framöver om det blir någon öppning. Och att jag gärna tittar in då och då när jag kan. För jag borde inte släppa detta helt, eller hur?

Problemet är bara det att jag inte riktigt vet varför jag gör det. Om det är för att jag vill eller om det är för att bevisa för mig och min omvärld att jag kan. Och jag vet inte ens om jag ställer mig denna fråga för att jag känner som jag skrev eller för att jag tvekar på min förmåga. JAG BLIR TOKIG. Jag är en komplicerad varelse. En tröttsam, komplicerad varelse. En överanalyserande, komplicerad och tröttsam varelse.

En överanalyserande, komplicerad och tröttsam varelse som verkligen måste gå och lägga sig nu.

Tips mottages tacksamt.

Fortsättning följer i morgon.

2006-02-08

Saknar

Jag saknar att blogga. Bara så ni vet. Men jag hinner inte! Lördagen den 18 februari har jag min första lediga dag på 18 dagar. Det är prio just nu, att jobba jobba jobba. Knyta kontakter. Försöka tjäna pengar. Vissa dagar går jag upp klockan fyra på morgonen och kommer hem klockan sju på kvällen...

Men det roliga är att jag bloggar i huvudet. Jag berättar små anekdoter om mitt eget liv - vad som hänt under dagen, vad jag tänker på just nu - för mig själv. Vrider på orden. Klurar på vad som skulle göra sig bra i bloggen. Och så ibland är jag på väg att skriva ett inlägg, men så stoppas jag av att det är så länge sen jag skrev något att ni som läser inte skulle fatta vad i allsindar jag skriver om!

Men jag kommer nog snart igång igen. När dessa galet fulltecknade veckor är över. För bloggen är den som räddat mig genom hela den här perioden. För att inte tala om ni som läser och kommenterar! Jag behöver den här ventilen.

Och så saknar jag familjen jag drömmer om. Det lustiga är att trots att jag nu gör saker jag tidigare bara fantiserat om så skulle jag lätt kunna offra det i en handvändning för att få känna doften av mitt barn. För att få känna mjuk plysch och ett litet hjärta som pickar mot mitt bröst. För att få se A med vårt barn i famnen. Det är så det är. Jag vill så oerhört gärna. Har dock lovat mig själv att se tiden an fram till sommaren, se vad detta kan leda till. Det här är min chans. Vill inte se det som "en kul grej" utan hoppas att det kan leda till något. Jag är nog skyldig mig själv att utforska det. Problemet är bara att jag ju nu vet att man inte kan planera barn. De är ett underverk...

Jisses, nu kom mina fingrar igång! Men måste dyka i säng nu. I morgon är en sån där 04-19 dag.

2006-02-02

Roligt!

Haha, häromdagen åt jag en MiniMeal på vägen hem. Märkte efter en stund att folk tittade på mig, men jag trodde det var inbillning. Sen märkte jag att jag hade en stor klethög med vaniljris på jackan under hakan. Såg förfärligt ofräscht ut!

Åh, det bubblar i mig! Vill så gärna lufta mig ang praktikplatsen! Men samtidigt vill jag så gärna fortsätta vara anonym och det är jag inte om jag berättar! Även om jag inte skriver så frekvent i bloggen just nu så är det så himla skönt att ha någonstans att dryfta mina innersta känslor... Jag säger som Petter: det går bra nu - men jag är helt säker på att jag kommer få någon down framöver och då vill jag kunna skriva av mig...

Men jag kan avslöja att det är SÅ kul! Fantastiskt! Och jag får göra så himla mycket mer än jag trodde, och dessutom får jag beröm av några av mina förebilder... Kul kul kul! :-)