2005-12-04

Är man gammal eller?

Är man gammal när man är barnvakt hos sin 35-åriga syster och det visar sig att hon är på samma fest som ens bästa kompis?

Det är en blå kväll i Jennys universum. Lite ledsen. För allt möjligt. Bebisar som inte kom, drömmar som aldrig slog in, tankar som vägrar försvinna...

Syster och hennes man är på fest. Bästa kompis är på fest. A är på fest. Och här sitter jag. Som vanligt.

Och igår, när
Agnes vann idol blev jag bara deppad än värre. Se henne stå där, med hela livet framför sig, så uppskattad, så otroligt talangfull. Låter patetiskt. Men jag sörjer drömmar jag hade. Det är liksom försent för mig att göra något vettigt av mitt liv. Så känner jag. Och även om det inte skulle vara försent så kommer inget vettigt hända för jag spenderar ju all min tid med att vara ledsen och bitter.

Jag är så TRÖTT på att vara ledsen. För en det ena, en det andra. Som att jag söker fel. Aldrig nöjd.

Och jag vill så gärna vara glad. Så jag försöker allt vad jag kan. "Jo, nu mår jag bara bra, nu är jag redo igen" är mitt standardsvar till de som frågar.

Men sanningen är att jag är ledsen. Jag tänker så mycket på den lilla som skulle ha kommit. På vem det skulle ha blivit. På mjuka små bebisfötter. På en egen familj.

Nu är jag liksom tillbaka i hetsen. Vad ska jag göra med mitt liv? Jobb, pengar, framtid. Hetsen, stressen och pressen gör mig galen!!

Jag ville ju bara ha en paus. Vara mig. Älska och bli älskad. Förutsättningslöst. En familj. Det var det jag ville.

8 Comments:

Anonymous tanten said...

Lilla du...
Vad ska jag skriva...orden bubblar, Det lilla livet ,som inte kom..kommer att finnas med dej för alltid..det är inget du ska glömma ,eller skjuta åt sidan...det måste du ha bredvid dej alltid.

Drömmar...om vad livet ska bli,är..var..hur blev det?..är det så här mitt liv är?,kommer att bli?..osv..Tror jag alla tänker...mer och mindre.
Jag gör det,väldigt ofta.
Sitter i min lilla bubbla av liv och funderar om "om det här är mitt liv" Blev det "bara" så här...osv.
jag tror att just DET..hör till livet.
Ang, festen...där skulle nog du ha varit istället för syster...
Du kanske ställde upp för att vara snäll...? sen kändes det fel..
Man får säga nej... det är ok..
*kramis*

04 december, 2005 09:29  
Blogger Batbut said...

Hur konstigt det än låter, så tror jag ändå att det har ngn mening. Även om Du inte kan se den just nu. Jag tror att Du behöver en paus. Stanna upp och försöka "bara vara" i livet. Det är en otroligt svår lärdom, men den är nödvändig. Den lilla själ som bodde hos Dig en period kommer, precis som tanten sa, alltid vara en del av Dig. Men så småningom kommer smärtan lägga sig. Du har tagit många steg för att förändra och bryta Dig loss. Klart att det känns oroligt och otryggt. Men Du, det löser sig! Det gör det alltid. Du måste bara försöka hitta tilliten till Dig själv och Din kompetens. Bli lite mer självfokuserad, vad behöver Du och vad mår Du bra av? Fundera kring det, och fortsätt ta små steg.

04 december, 2005 09:38  
Blogger samarina said...

Du måste låta dig få vara ledsen, du måste få sörja det som hänt! Jag minns såväl så som jag kände mig när nästan detsamma hände mig för flera år sedan. Det tar sin tid. Skynda inte på något.
Jag känner mig också stressad. Över allt. Över allt jag vill hinna. Över att förverkliga mina drömmar. Över tiden som går så fort. Men, man måste nog försöka se bortom stressen- på livet här och nu!
Ta den tid du behöver!

04 december, 2005 10:08  
Blogger Cornelia said...

Du måste låta sorgen ta sin tid, och inget är försent, du har all tid i världen. Och tänkt lite mer på dej själv.
Kramar till dej (synd vi inte kunde ses i torsdags)

04 december, 2005 10:53  
Anonymous aha said...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Klart att man sörjer mycket som skulle ha varit annorlunda... man måste få sörja, behöver inte alltid vara glad, men man för inte låta det ta över. Förändringar tar tid. Det är inte så att man helt plötsligt en dag vaknar och bestämmer sig för en förändring och så är den gjord. Jag brukar säga till min 18-åring att det inte är tänkt att vi ska använda våra liv till att försöka undvika problem, eller att ta beslut, utan att det är vad vi gör ÅT saken som bestämmer hur lyckliga vi blir. Ingen slipper problem och besvikelser, men kan man, som jag tycker att du verkar kunna, vända det till något annat positivt, så har man alla möjligheter att lyckas med ett bra liv. Fast först måste man , som sagt få sörja. Kram.

04 december, 2005 14:18  
Anonymous Jonna said...

Jag önskar jag kunde göra något för dig. Trolla med knäna... Få dig glad... KRAM!

04 december, 2005 20:48  
Blogger Maria said...

Alla de andra kloka kvinnorna har redan sagt allt, så jag säger bara: KRAM gumman!

04 december, 2005 23:00  
Blogger Anna-Karin said...

Jenny, du är inte för gammal för att drömmar ska slå in. Jag tänker ofta på dig och ser upp till dig som startat firman, som sa upp dig och fixade ett nytt jobb. Jag känner igen mig i alla dina tankar och får ibland även höra det som du säger om dig: att jag söker efter något som är dåligt. Jag tror inte det är så, det är någonting som ligger bakom, att man inte trivs. Genom att jobba med sig själv tror jag att man kan komma åt det en dag. Det som hänt dig på sista tiden har varit stora grejer, det är ingenting som du ska glömma och komma över direkt. Låt det ta tid, fortsätt som du gör, ta för dig och tänk på dig själv. I stället för att tänka på det som inte är, försök tänka positivt på allt som du fixat. Det är svårt och kanske klyschigt att säga så när det gäller stora saker, men en sak som jag jobbar mycket med är att se de positiva sakerna, små som stora, i stället för de negativa. Gillar du inte råden så sänder jag en kram också. KRAM

05 december, 2005 10:09  

Skicka en kommentar

<< Home