2005-11-17

Mod

Jag var modig idag. Jag la alla korten på bordet. Förutom att prata om missfallet så berättade jag om saker som grott i mig i åratal, som hindrar mig från att fullt ut vara den person jag är - ut med dem bara!

Kuratorn Anna var fantastisk. Hon var en levande, sprudlande människa. Ca några och trettio, ganska nyutbildad och bara så bra. Hon förstod mig helt och fullt. Hon tog mig på allvar. Hon lyssnade men hon gjorde även något annat som jag tycker är så viktigt hos någon med hennes yrke - hon pratade! Hon la inte bara huvudet på sned och sa "åh, vad jobbigt för dig", utan hon gav mig gensvar. Hon berättade om andra med liknande känslor. Hon drog paralleller. Hon var 100% närvarande. SÅ skönt!

Hon förklarade att jag är så här. Det här är jag. Alla är olika och så här har jag reagerat på saker som hänt i mitt liv. Hon sa att jag hade mycket insikt. Att jag bara behöver verktygen för att kunna gå vidare och förståelsen för hur just jag fungerar. Det var precis vad jag behövde höra.

Hon sa att hon skulle ordna så att jag får bästa möjliga hjälp. Hon skulle lyssna med terapeuterna och fundera på hos vem jag skulle få bästa hjälp.

Jag hade gärna gått kvar hos henne, det kändes så naturligt att prata med henne, nästan som att prata med en vän. Men hon förklarade att hon är socionom och inte terapeut och att jag nog kan ha mer utbyte av en terapeut. Men vi bestämde i alla fall att vi ska ses i nästa vecka och prata lite till och tills dess ska hon ha lyssnat runt lite bland kollegorna så att hon kan komma med ett förslag till mig. Just nu känner jag att jag bara vill prata med henne, men jag ska vara öppen för förslag och se hur det känns. Låta dagens upplevelser sjunka in för just nu är det världens karusell i mitt huvud. Glädje och lättnad blandat med rädsla och tvivel. Det är läskigt det här.

Det som fick mig att ta steget var att jag kände att mitt liv har nått en vändpunkt. Jag tror på ödet. Det var någon mening med mitt missfall och jag vill ta vara på den meningen. Jag vill bli hel.

7 Comments:

Blogger hanna said...

Coola kloka Jenny. Du imponerar på mig om och om igen. Jag tror att det skulle vara väldigt roligt att dela på ett par pavor vin med dig :)

17 november, 2005 21:39  
Blogger Batbut said...

Säger som jag sagt förut; way to go girl! Och om jag har inspirerat Dig så tar jag det som en stor komplimang! Lycka till! Föresten, ska Du med på bloggfikat på lördag? Har totalt missat fråga Dig. Maila mig så får Du info

17 november, 2005 21:45  
Blogger Lyckliga Grodan said...

heja tjejen.. du är modig.. du är stark.. du är värd att må bra..

att investera tid och resurser på sig själv är nödvändigt.. en del av oss fick nödtorftig kost på väg till vuxenlivet... för mig blev terapin en språngbräda till mig själv.. jag fick tag i alla delar av mig... och kan idag njuta av mig.. och jag törs tro att jag är värd att älskas... utan att jag presterar något..
det är skönt.. och det var definitivt värt pengarna och allt mod jag uppbringade..
lycka till vännen.. du är värd att må bra..
ps.. hänger med på vinflarrorna...

17 november, 2005 21:47  
Blogger I Jennys värld... said...

Hanna: Tack, de orden går rakt in i hjärtat! Vinflarror - jag är med! :-)

Batbut: Du ska verkligen ta det som en komplimang! Du får gärna maila mig om bloggfikat! Några planer är gjorda för lördagen, men det kanske går att squeeza in en fika också :-) Vilka kommer? min mail: koppla_av@telia.com

Grodan: Det du beskriver är exakt de bitarna jag behöver jobba med. Så tack! Det är så tryggt att veta att vi är fler. Och det är skönt att höra att du lyckats. Och ang. vinflarrorna - the more the marrier! :-)

17 november, 2005 21:55  
Blogger I Jennys värld... said...

Grodan: Jag menade såklart att ju fler vi är som delar vinflarror, ju roligare! Inte ju fler vinflarror vi delar på. Eller förresten...hm... :-)

17 november, 2005 21:57  
Anonymous Jonna said...

Jag tycker du är fantastisk! Stark och modig!

17 november, 2005 22:53  
Blogger samarina said...

Säger som alla andra- du är stark och du kommer att klara av det här!! Jag har själv förlorat ett barn i 5:e månaden och kort efter fick jag två missfall- men sen kom tvillingarna och därefter dottern. Man lär sig leva med det och acceptera det. Glömma, däremot, tror jag inte att man gör.
Du tar tag i det och det är jättebra. Det gjorde inte jag.
Kramar till dig!

18 november, 2005 09:02  

Skicka en kommentar

<< Home