2005-11-01

Lycka och drömmar

Jag kom på mig själv med att ligga på soffan igår och vara i någon form av lycka. På något konstigt sätt så känner jag mig mer levande än någonsin. Jag har fått ett slags uppvaknande. Mitt liv är NU. Det är bara JAG som kan förverkliga mig själv. Jag har alla möjligheter i världen.

Om man går igenom en traumatisk händelse som jag gör nu så föds så många tankar. För mig har detta blivit en slags väckarklocka. Man vet aldrig vad som händer i livet, inget kan tas för givet.

Och sorgen och chocken har fört mig så nära A och så nära mig själv. Det känns så självklart, så tryggt.

Den främsta väckarklockan för mig är att jag måste finna trygghet i mig själv. Jag måste hitta ett sätt att leva, arbeta och vara som ger mig glädje och trygghet. Det blir nog en lång resa men jag måste göra resan själv. Jag ska planera och boka resan själv, jag ska packa själv och jag ska resa själv. Det finns inget annat sätt att göra det på.

Samlingsnamnet för det jag vill göra, för resan jag står inför är beröring. Det finns två sätt jag vill beröra på, det ena är genom mina behandlingar i mitt företag och det andra är genom mitt skrivande. Detta står nu fullständigt klart för mig.

Jag har alltid velat skriva. Min faster
Gun Jacobson var författare (barn- och ungdomsböcker som t ex "Peters Baby","Hela långa dagen", "En tjej vid ratten", "Ensamma på ön"). Jag inspirerades av henne redan som liten och skrev små böcker i parti och minut som lästes upp inför klassen. Flera delar var det och alltid mysterier och spänning.

Sedan går åren och man glömmer på något konstig sätt sina drömmar. Jag skriver "man" för jag tror detta gäller väldigt många, för att inte säga de flesta. Livet kommer liksom emellan. Man måste tjäna pengar. Överleva. Det är lätt att drömmar och ambitioner är de som får tryta när livet kommer emellan...

Jag känner tydligare än någonsin att jag har ord i mitt huvud som vill ut. Ord i olika former. Vet inte när eller hur som de kommer ut, men ut ska de.

Att beröra genom massage är även det fantasiskt. Det står klart för mig att människan idag har ett otroligt behov av kroppskontakt. Av att få ta en paus. Av att få vara, att bara få ta emot. Responsen jag får är enorm och det är en otrolig känsla. Att syssla med detta ger mig ro. Det finns ingen stress i det. Det ger mig kraft. Energi att uppfylla mina drömmar. Plats att andas.

Jag inser nu att det är min tur. Jag måste. Jag är skyldig mig själv det. Jag är skyldig min framtid det.

Så. På agendan just nu är följande: hitta ett sätt där jag kan kombinera mina behandlingar med mitt skrivande. Att få ihop tiden och ekonomin. Idéerna har börjat ta fart i huvudet. Jag måste bara ta mig lite tid och fundera vilken väg jag ska ta. Vilken resa jag ska boka in mig på...

7 Comments:

Anonymous tanten said...

En ny värld ...Lycka till!
*kramis*

01 november, 2005 17:20  
Anonymous Jonna said...

Önskar dig massor lycka till!

01 november, 2005 18:10  
Blogger Lyckliga Grodan said...

du kommer att hitta dina stigar.. lita på det du känner.. vila i din känsla och i din trygghet med A..
kramar...

01 november, 2005 20:25  
Anonymous aha said...

Tänk vad härligt att du kan vända det här smärtsamma till något så positivt! En fantastisk egenskap. Ett litet men dock... ha inte så jättejättejättebråttom med att bestämma dig, för ibland kan sådana här upplevelser få en att reagera lite impulsivt och så har man gjort stora förändringar som man sedan ångrar. Lycka till!

01 november, 2005 23:23  
Blogger Astillbe (Busan) said...

Jättestort lycka till!
Kram!

02 november, 2005 09:36  
Blogger Marmelad said...

Det är viktigt att vilja gå vidare! För oss handlade det mest om att på nytt bli gravida och bygga upp nåt som passade bra ihop med ett liv med barn - så vi köpte ett hus :-).

Lycka till med din resa!

Kram

02 november, 2005 12:47  
Anonymous Mikael från Helsingfors said...

Oj! Var Gun Jacobson din faster? Jag läste Hela långa dagen som följetong i den finlandssvenska ungdomstidningen Eos åren 1979-80 (är född 70). En kittlande ruskig läsupplevelse för en liten kille - grå förorter med tonåringar som stjäl i butiker, dricker mellanöl och svär ... Min mest 70-talistiska läsupplevelse, om du förstår vad jag menar. Men jämfört med dagens förortsverklighet snarast en idyll! Konstigt ...

Ha det så mysigt och blogga flitigt!!

12 november, 2005 09:32  

Skicka en kommentar

<< Home