2005-11-09

Jag känner att min energi och glädje återvänder mer och mer för varje dag. Det som känns jobbigt är att jag fortfarande har en sådan fruktansvärd huvudvärk i princip hela tiden. Jag har vaknat med huvudvärk i två veckor nu. Så fort jag gör något minsta ansträngande (typ bär upp tvätt från källaren till övervåningen) så blir jag super-anfådd och hela huvudet dunkar. Ibland släpper den framåt kvällen. Jag känner mig piggare men kroppsligt känner jag mig som 75 år. Jag försöker att komma igång och röra mig en stund varje dag samt göra små utflykter varje dag så att jag ska komma igång. Jag äter vitaminer och järntabletter men märker ingen skillnad. Att utföra en helkroppsmassage känns just nu lika med att springa marathon.

Dessutom drömmer jag mardrömmar varje natt. Mest om att A är otrogen eller lämnar mig. Har också drömt att kompisar sviker mig eller att jag beter mig illa mot A. Jag tolkar drömmarna som att jag sörjer barnet jag förlorade och att jag är rädd att förlora fler som jag älskar.

Jag känner mig absolut inte redo för att ge mig av till det stressiga kontoret med allt vad det innebär av att ta sig till och från pendeltåg och från pendeltåg till jobb. Det gör ju inte saken bättre att jag alls inte trivs på jobbet... Min bästa kollega sa i telefonen häromdagen att elaka kollegan och hennes bundsförvant hade frågat rent ut om jag var hemma pga missfall och då kunde hon inte ljuga. Så nu vet dom. Det gjorde mig besviken. Jag kallar det inte att ljuga att säga att man inte vet. Speciellt inte när jag berättat för henne i förtroende och poängterat att jag inte vill att någon ska veta. Jag vill inte ha en massa frågor, blickar eller en fejk-medlidande från dem när jag kommer tillbaka. Jag vill inte att de ska spekulera i mitt liv (vilket jag vet att de gör just nu).

Jag har också så mycket tankar kring det här med barn och känner en sån stor osäkerhet. Dels som jag skrev förut, att jag är rädd att jag inte kommer att bli en bra mamma och dels är jag så rädd att något ska hända barnet när jag väl fått det. Det känns verkligen som att jag aldrig kommer att våga bli gravid igen och så trodde aldrig i mitt liv att jag skulle känna.

Jag går igenom vad jag gjorde i början av graviditeten. Kan resan med jobbet ha påverkat? Kan min oro ha påverkat? Kan den inre stressen jag känner på jobbet ha påverkat? Kan jag ha ätit fel? Det är så svårt att inte klandra sig själv, trots att jag läst överallt att stress etc. inte påverkar missfall.

Och så tänker jag på sambandet mellan att vi inte blivit gravida trots fem år utan preventivmedel, polypen som läkaren hittade på min livmoder (har inte fått svar än och det gör mig galen), att min farmor dog i livmodercancer och att vi fick missfall nu. Tänk om något är fel i min kropp?

Usch. Det är så svårt det här. Jag trodde inte att det var så här att få missfall.

I morgon har jag telefontid med läkaren. Ska försöka våga säga allt detta då samt be om en tid för efterkontroll.

8 Comments:

Blogger Anna-Karin said...

Jag tror inte att du med ditt stora hjärta kan bli annat än en bra mamma. Skönt att höra att det blir bättre varje dag. Förstår dina tankar om idioterna på jobbet. Försök att inte bry dig om dem, snart slutar du där och vill de hålla på att spekulera kan de ju göra det, de kommer aldrig att få veta sanningen i alla fall. Lycka till hos läkaren. KRAM

09 november, 2005 16:39  
Blogger Marmelad said...

Vad det är svårt att inte klandra sig själv! Jag tänker fortfarande på saker som jag vet inte borde ha med missfallet alls att göra, men ändå... tänk om - man vet ju aldrig. Rent logiskt förstår man att den där lilla biten opastöriserad ost man åt innan pluset på stickan inte orsakade missfallet, men tvivlen infinner sig ändå...

Hoppas det går bra när du pratar med läkaren imorgon!

09 november, 2005 17:00  
Anonymous Kojja said...

Huvudvärken kan komma av att du förlorat blod och därmed har lågt järnvärde, så även tröttheten...

09 november, 2005 18:29  
Blogger Batbut said...

Förstår att det kommer sådana tankar, det har inte med förnuftet att göra. Tror också att det är bra att Du får ur Dig dem, så att de inte ligger kvar och får fäste. Så ös ur Dig! Vi lyssnar! Och Du kommer bli en kanonmamma inom en snar framtid, när Du och Din kropp har läkt färdigt!

09 november, 2005 22:33  
Blogger Anna P said...

TIPS TIPS TIPS: Skriv ner alla punkter (även om det är tantvarning på det) så du inte glämmer något när du sitter där. Och visst vågar du, vad är fem minuters självupplevd oinsamhet jämfört med en evighet av oro.

Håller tummarna för dig!

10 november, 2005 08:02  
Blogger Batbut said...

Hoppas det gick bra med doktorn och att Din tystnad beror på att Du är ute på roligheter! Lite orolig blir jag

13 november, 2005 12:56  
Blogger cecilia öhrn said...

Jenny! Hoppas allt gått bra hos läkaren och att du fått svar på alla dina frågor. Undrar var du är nu?
kram

14 november, 2005 20:24  
Blogger I Jennys värld... said...

Gulliga ni som tänker på mig! Har tänkt på er också, men jag vet inte var dagarna tagit vägen. Fort har dom gått! :-)

14 november, 2005 21:33  

Skicka en kommentar

<< Home