2005-11-17

Det är ganska lustigt...

Jag känner just nu, att allt kring missfallet börjar lägga sig. Inte lika många tårar längre. Tankarna klarnar. Livet fortsätter.

Men så ser jag dem. På stan, på café. De små söta, varma, rufsiga, leende bebisarna. Små strumpbyxor. Små munkjackor. Klara runda ögon. Skratten. Aptiten på livet. Nyfikenheten på omvärlden.

Eller en bild som
denna.

Då kommer tårarna. Dom jag trodde hade runnit klart. Längtan. Den jag trodde att jag kanske trots allt inte har, i alla fall inte så mycket. Den jag trodde att jag kunde stoppa undan någonstans.

5 Comments:

Anonymous Jonna said...

Men visst är det väl okej att längta?

17 november, 2005 22:55  
Blogger I Jennys värld... said...

Jonna: Ja det är det ju faktiskt. Tänk när dagen kommer... :-)

17 november, 2005 23:26  
Blogger Marmelad said...

Jag brukar ibland tänka att om det nån gång blir ett barn som kommer inget barn i hela världen vara så efterlängtat och önskat (det skulle väl vara ditt barn då ;-)). Kan man få en bättre start på livet? :-)

18 november, 2005 08:00  
Blogger Batbut said...

Längtan kan vara skönt, när man vet att man kommer att nå målet. Men innan man känner det så kan längtan tära. Vi kände det starkt när vi var inne i vår process, så parallellet gick vi på adoptionsutredning - då kände vi att vi hade ett alternativ om inget annat fungerade. Det gjorde det hela lite lättare iaf

18 november, 2005 19:44  
Anonymous Mifflan said...

Jag kan forfarande drabbas av den sorg och rädsla som jag kände när jag höll på att få min dotter i v 24. Allt gick bra och jag fick gå tiden ut med henne, men ändå. Ibland går jag in och tittar på henne när hon sover och tårarna strömmar när jag tänker på hur det kunde ha varit.

Känslor i och med barn är så mycket starkare.

18 november, 2005 22:41  

Skicka en kommentar

<< Home