2005-11-29

Detta är kul!

Spökar det?

Någon har ändrat utseende på min blogg och denna någon är inte jag. Skumt.

I arla morgonstund...

...närmare bestämt kl 06:15 ringde min väckarklocka i morse. Okristligt tidigt för en som sovit som en gris hela förmiddagarna i fem veckor. Jag var i det läget beredd att leva ett liv på nudlar och nudlar enbart, bara jag fick ligga kvar i sängen. Tog mig dock tillslut ur den välsingnade bingen (som även innehöll en farligt gosig man) och gjorde mig i ordning för ett ev. uppdrag. Såg riktigt snofsig ut, om jag får säga det själv.

Pga av snökaoset tyckte jag det var lika bra att ge mig av till stan så fort som möjligt och inte sitta och vänta på att de skulle ringa om ett uppdrag dök upp, eftersom det säkerligen skulle vara förseningar på pendeln. Och man vill ju inte komma infarande i sista sekund med håret på ända, mascara längs kinderna och vintersvettig rygg det första man gör.

Så kvart i åtta pulsade jag mig genom snön de 12 minutrarna ner till stationen. Naturligtvis var det inga förseningar bara för det och jag var i City kvart över åtta. Telefonen var oroväckande tyst.

Jag beslutade mig för ett besök på Kofi på Drottninggatan. Chai-té och god smörgås samt
en bok att läsa. På telefon-fronten intet nytt. Däremot sa den vänlige gubben på caféet att jag såg yngre ut än 26. Vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte. Vid vilken ålder anses det som en komplimang att se yngre ut än sin ålder?

Hur som helst. Efter en timmes läsandes bok och sipprandes té hade jag väldigt svårt att hålla ögonen öppna. En liiiiten liiiiten ångestkänsla började göra sig gällande. Vad har jag gett mig in på? Tänk om jag får ett uppdrag i månaden? För mitt inre såg jag nudelfyllda tallrikar passera revy.

Den snälla café-gubben måste anat sig till mitt bekymrade inre och beslutade sig för att leverera ännu en smörig replik. "Sitt du kvar så länge du vill, och vinka gärna till killarna utanför". Tanken att åka hem kändes då väldigt lockande, men klockan var ännu bara strax efter nio och min stand-by-tid är fram till 10:30 så jag tvingade fram ett leende och satt kvar 45 minuter till. Sedan hängde jag utanför Åhléns i väntan på att de skulle öppna så att jag kunde avlägga toalettbesök. Sedan inhandlade jag ett par termosulor och sen åkte jag hem. Inget uppdrag idag. Hjälp.

Dock inser jag att det kanske inte är så konsigt, eftersom jag talade om igår att jag kunde börja idag så jag fanns väl inte riktigt med i beräkningarna. Hoppas på i alla fall något uppdrag denna vecka. Annars kommer jag få väldigt svårt att hålla nerverna i schack.

Mötte upp A och vi åkte och köpte en luftvärmepump. I alla fall något vettigt utfört. Dessutom hade vi vansinnigt roligt!

Ikväll ska jag på NIA på
Stockholm Day Spa. Innan dess ska tvätten väck. I nuläget får man plöja sig fram i badrummet.

Ps. Tack för hejja-ropen! Orkar ni hejja ett tag till? :-)

2005-11-28

Dunk dunk dunk

Jag är så uppe i varv! Den senaste tidens händelser som kulminerat i att jag nu är fri från jobbet som varit en stor tegelsten på mina axlar har gjort att jag är pigg som en mört hela tiden (utom på morgonen dessvärre, jag som alltid varit morgonpigg). Eller pigg och pigg, snarare hysterisk. Hjärtat dunkar som en stånghammare och tankarna maler konstant.

Det går inte att förklara den otroliga anspänningen som varit i mig pga gamla jobbet! Jag tror det kommer ta mig ett bra tag att inse att jag inte behöver bry mig längre, att elaka kollegan är ute ur mitt liv och inte kan göra ner mig längre.

Och så nu det nya jobbet som står för dörren, pirrigt! Men dock en positiv och spännande pirrning.

Jag ser fram emot att träffa folk om dagarna igen, tror att jag behöver det. Och så skickade jag ut ett erbjudande via mail häromdagen och har fått 10 nya bokningar. Tjoho! Har haft två massager och en ansiktsbehandling idag, så mysigt! På fredag har jag två ansiktsbehandlingar och två massager. Det rullar på minsann :-)

I morgon kl 07:00 står jag stand by, håll tummarna för att det dyker upp något spännande uppdrag! Gode gud, vad ska jag ha på mig i så fall? Den senaste tiden har klädseln varit plysch och endast plysch, och jag har en bestämt känsla av att det inte är den dresscoden som gäller på de företagen jag ska till... :-)

Me love julen

Jag älskar julen. Maten, ljusen, gemenskapen, dofterna, atmosfären, glöggen, klapparna...

Därav kunde jag inte lämna huset och åka till mamma och pappa i fredags utan att först göra adventsfint! Jag skulle hellre ha kapat av min ena arm än att ha fått komma hem till ett icke adventsfint hem på söndagen. Därför var det städning i 180 och upp med stjärnor och stakar och förflyttning av befintliga blommor och i med julstjärnor i krukorna.

Nu doftar det ljuvligt i huset av gårdagens glögg...

Jag är FRI!!

YES! Det fick vägen! Jag är ej längre anställd på Very Important Firm! PC är heller inte sur utan sitt vanliga trevliga jag igen. Väljer att se det som att han hamnade i en jobbig situation och inte riktigt visste hur han skulle hantera den, därav den korta tonen. Han var väldigt noga med att poängtera idag att de inte är några sura miner från deras sida. Skönt!

Hur som helst, jag blev så glad att jag började skratta och gråta om vartannat och jag kan inte förstå att jag inte ska jobba där mer! OTROLIGT skönt!

Nu gäller det att hålla tummarna för att jag får många uppdrag på nya jobbet, samt att min firma kommer att gå allt bättre. Annars blir det till att leva på nudlar och utan elektricitet... Men det ska vi inte tänka på nu :-)

JIPPI!!!

(Ps. Har varit hos mamsen och papsen och gratulerat mamsen som fyller år idag, därav inga inlägg i helgen! Ds.)

2005-11-24

Lägesrapport ang. jobb

* Fortfarande inget svar från personalchef (benämns nedan som PC).

* Pratade med kollega. Jag hade haft rätt. PC sur. Dock inte förbannad. Mer uppgiven. Kände att de inte har något att "sätta emot" om det är detta jag vill. Diskuterade olika alternativ med kollegan, såsom att hyra in någon tillsvidare.

* Ska skriva kontrakt med nytt jobb i morgon kl. 10:00 i stan.

* Skickade SMS till PC. Skrev: "Hej ------! Ska vi luncha i morgon? Vi kanske kan komma fram till en bra kompromiss? Hälsningar Jenny". Kändes fair. Ogillar olösta konflikter.

* Svar från PC: "Jag ringer dig i morgon!" Undertecknat med förnamn.

Okej. I morgon vet jag.

Livet på låtsas

Jag har en ny taktik. Jag låtsas att jag är en sån där cool typ. Som inte bryr sig. Tar livet med en klackspark. Skrattar lite åt orättvisor. En moment-to-moment-girl. Äter choklad till middag. Shoppar för mycket. (De två sistnämnda är nog inte helt på låtsas...).

Och vet ni, det funkar faktiskt. Jag känner mig lugn idag. Det blir som det blir med jobbet. Och hur det än blir så kommer jag klara det galant! Därför jag är skitbra. Sådetså!

Vilda karlar i huset!

Hjälp. Det pågår något slags mans-lek i mitt vardagsrum.

Sitter i godan ro framför datorn på övervåningen, pratar tjejsnack i telefonen med bästis-Anna och kollar månadens räkningar (gigantiskt många och gigantiskt höga. Om någon undrar.).

Då låter det plötsligt som om huset håller på att rivas. Det smäller och dunkar, klappas i händer och stampas i golv, skrattas hysteriskt och skriks fula ord.

Jaha.

Var visst bara A med kompis som spelar X-box. Boxning. Blodigt allvar. Revirpinkande. Jag säger då det :-)

Dagens extremt röda ros och stora varma kram...

...går till Tanten som överraskade mig totalt idag med att skänka mig dessa otroligt fina vantar!! Jag är så GLAD! Vilken omtanke!

Det finns hopp om mänskligheten :-)

2005-11-23

Brunstig?!?

Någon har sökt på "brunstig" och hamnat hos mig! Det är verkligen rätt ord för att sammanfatta vad min blogg handlar om. Eller inte :-)

Sur personalchef

Direkt när jag vaknade i morse tog jag tjuren vid hornen och ringde min personalchef.

Jag frågade hur det gick med rekryteringen. Han visste inte mer än att det varit en tjej där två gånger. Det säger ju en hel del om organisationen på detta företag. Han är personalchef, han var inte med på intervjuerna och nu vet han inte var status ligger. (Dock måste det poängteras att det inte är hans fel men det är en annan historia.)

Jag frågade när jag kan få sluta. Sa att jag inte pallar psykiskt att komma tillbaka. Att det ju har gått bra de här veckorna och att jag pratat med kollegan som sagt att det går bra även om det är bråk och strul (som vanligt). Då sa han att det inte är vad han hört och att det verkligen behövs att någon kommer. Och eftersom han inte vet om och när den nya kan börja så är ju denna någon jag.

Jag förklarade att jag funderar på att prata med min läkare annars för att jag som sagt inte orkar med detta längre. Då blev han alldeles tyst. Och fick en annan ton på rösten.

"Jag ska prata med VDn. Jag återkommer till dig".

Då sa jag att jag inte menar att ställa till problem för honom på något sätt. Svaret blev då återigen att han återkommer till mig. Med en helt annan röst än han brukar ha, jag betraktar honom ganska mycket som en kompis annars och vi brukar prata om allt.

Vi la på och jag fick ångest. Kanske borde jag bara ha gått dit? Det kanske inte är så farligt ändå. Tänk om de blir så sura att de ser till att jag inte får det nya jobbet på nåt jäkla sätt?

Jag blir ledsen också, för jag vill inte bli osams med personalchefen då jag verkligen tycker om honom. Han har stöttat mig så jädra mycket under de här åren och utan honom hade jag slutat efter provanställningen. Jag vill ha kvar kontakten med honom när jag slutar så jag vill inte att han ska vara sur på mig. Det känns liksom inte mindre jobbigt av det.

Så jag skrev ett mail till honom:

"Jag hoppas du inte blev sur på mig under vårt samtal.

Jag menar inte att ställa till problem eller bråka på något sätt. Eftersom du är min personalchef så är det ju dig jag vänder mig till för att tala om hur jag känner.

Det kan ju ändå inte vara meningen att man ska få magknip och hjärtklappning när man tänker på sitt jobb?

Jag tror att du förstår mig, men att du helt enkelt är trött på hela situationen - vilket jag om någon har full förståelse för!

Det vore jättebra om du kunde höra med _VD_ hur det ligger till. Som sagt, jag vill inte bråka på något sätt utan bara tala om hur jag känner.

Hälsningar Jenny"


Vi får se om och vad han svarar!

2005-11-22

YES x 3

Yes #1: JAG FICK JOBBET!!!!!!! Jag är så GLAD! Det är inget märkvärdigt jobb egentligen, men för mig just nu passar det så bra. Jag ska vara ambulerande receptionist på ett bemanningsföretag med kunder i dels inom media och dels inom finans. Det sistnämnda har jag ju som bekant erfarenhet inom och det förstnämnda har jag pluggat samt praktiserat lite inom. Det finfina i kråksången är att jag talar om veckan innan hur mycket jag vill jobba veckan efter, vilket innebär att jag kan styra min tid själv väldigt mycket och det är ju perfekt att kombinera med mitt företag. På minus-sidan är dels lönen som är 35 kr mindre/timme än jag har nu. Men det känns inte viktigt just nu. Nu vill jag bara trivas och må bra och jag tror att detta kan bli toppen. Det andra minuset är att det inte är säkert att jag får jobba så mycket som jag vill och jag har ingen garantilön så det kan bli tjärvt. Men jag hoppas på att jag ska gå bra!

På fredag skriver vi kontrakt och jag är så nervös att något ska gå fel innan dess!

Jag ringde min personalchef men fick inte tag i honom så det ärendet får jag återkomma i.

För att fira åkte jag till
Stockholm Day Spa och köpte ett 10-klipps kort. Tanken är att jag ska träna NIA för en annan dröm jag har är att utblilda mig till instruktör och då behöver jag träna mycket mer själv först. Har ni inte provat NIA så gör det, det är fantastiskt kul!! Dessvärre kom jag försent och fick inte vara med på passet idag (= slösat bensin, tid, 75 kr i parkeringsavgift samt insåg jag - även biltullsavgift) men what the heck. Inget kan rubba min glädje idag!


Yes #2: Det var ingen cellförändring i polypen som doktorn hittade vid skrapningen! *andas ut*. Eller som A skrev i ett SMS till mig: "Du fattar inte hur in i helvete glad jag blir". Jodå, skrev jag tillbaka, jag förstår precis för jag är lika in i helvete glad själv! (Ibland behövs det tas till starka ord!)

Yes # 3: Ikväll får vi veta vem
Charlie väljer! Amerikanska "The bachelor" är dokusåpa i världsklass!

2005-11-21

Två kval

Jag lider två svåra kval. Det ena är av den patetiska typiskt-tjej-typen. Det andra är på blodigt allvar.

1) Ska jag åka och köpa choklad eller inte? Jag borde inte. Borde istället göra en god kopp te och några fullkornsskorpor.

2) På tisdag ska jag tillbaka till kontoret. Jag har ångest. Ingen sån där ångest som man kan kläcka ur sig, typ "jag har sån ångest, vet inte vad jag ska ha på mig". Utan riktig. Jag får hjärtklappning. Magknip. JAG VILL INTE DIT. Jag har ju sagt upp mig. Min fantastiska personalchef förstår mig helt och lovade att jag får sluta så snart de hittat en ny (har egentligen 3 mån uppsägningstid). Jag vet att det är en tjej som varit där på två intervjuer. Men jag vill inte dit mer alls. Jag klarar knappt tanken på det. Funderar på att säga som det är till honom. Antingen får jag sluta NU eller så sjukskriver jag mig tills jag får sluta. Det är väl ändå inte meningen att man ska må så här över ett jobb? Jag vill verkligen komma igång och jobba, det börjar spritta i kroppen igen men jag klarar inte att gå tillbaka dit. Det får vara stopp på det nu.

Vad hade ni gjort?

Bloggfika

Jag var bjuden på bloggfika i lördags. Hann inte dit och vet i ärlighetens namn inte om jag vågat ändå. Men jag har tänkt mycket på det där. Hur skulle det vara att träffas i verkligheten? Att få ansikte, röst, gester osv på dem vars bloggar jag läser och som läser min. Skulle det berika? Eller förstöra? Det kanske vore toppen? Vad tror ni?

#!"%&/#)=?(/&!!

J*drans datorer! Vår har protesterat i tre dagar nu, sagt att nätverkskabeln inte är i. Enligt våra falkblickar så var den i. Så vi gjorde som sig bör - drog ut alla kablar och satte i dem igen. Funkade icke. Gjorde samma sak igen. Funkade icke. Frustration!!! Insåg att jag känner mig avskärmad från världen utan Internet. Men så, i natt, fungerade den helt plötsligt igen. Phu!

2005-11-17

Det är ganska lustigt...

Jag känner just nu, att allt kring missfallet börjar lägga sig. Inte lika många tårar längre. Tankarna klarnar. Livet fortsätter.

Men så ser jag dem. På stan, på café. De små söta, varma, rufsiga, leende bebisarna. Små strumpbyxor. Små munkjackor. Klara runda ögon. Skratten. Aptiten på livet. Nyfikenheten på omvärlden.

Eller en bild som
denna.

Då kommer tårarna. Dom jag trodde hade runnit klart. Längtan. Den jag trodde att jag kanske trots allt inte har, i alla fall inte så mycket. Den jag trodde att jag kunde stoppa undan någonstans.

Mod

Jag var modig idag. Jag la alla korten på bordet. Förutom att prata om missfallet så berättade jag om saker som grott i mig i åratal, som hindrar mig från att fullt ut vara den person jag är - ut med dem bara!

Kuratorn Anna var fantastisk. Hon var en levande, sprudlande människa. Ca några och trettio, ganska nyutbildad och bara så bra. Hon förstod mig helt och fullt. Hon tog mig på allvar. Hon lyssnade men hon gjorde även något annat som jag tycker är så viktigt hos någon med hennes yrke - hon pratade! Hon la inte bara huvudet på sned och sa "åh, vad jobbigt för dig", utan hon gav mig gensvar. Hon berättade om andra med liknande känslor. Hon drog paralleller. Hon var 100% närvarande. SÅ skönt!

Hon förklarade att jag är så här. Det här är jag. Alla är olika och så här har jag reagerat på saker som hänt i mitt liv. Hon sa att jag hade mycket insikt. Att jag bara behöver verktygen för att kunna gå vidare och förståelsen för hur just jag fungerar. Det var precis vad jag behövde höra.

Hon sa att hon skulle ordna så att jag får bästa möjliga hjälp. Hon skulle lyssna med terapeuterna och fundera på hos vem jag skulle få bästa hjälp.

Jag hade gärna gått kvar hos henne, det kändes så naturligt att prata med henne, nästan som att prata med en vän. Men hon förklarade att hon är socionom och inte terapeut och att jag nog kan ha mer utbyte av en terapeut. Men vi bestämde i alla fall att vi ska ses i nästa vecka och prata lite till och tills dess ska hon ha lyssnat runt lite bland kollegorna så att hon kan komma med ett förslag till mig. Just nu känner jag att jag bara vill prata med henne, men jag ska vara öppen för förslag och se hur det känns. Låta dagens upplevelser sjunka in för just nu är det världens karusell i mitt huvud. Glädje och lättnad blandat med rädsla och tvivel. Det är läskigt det här.

Det som fick mig att ta steget var att jag kände att mitt liv har nått en vändpunkt. Jag tror på ödet. Det var någon mening med mitt missfall och jag vill ta vara på den meningen. Jag vill bli hel.

Att leva

Batbut skriver om sin upplevelse av terapi och varför hon kände att hon behövde det. Stark och inspirerande läsning.

Idag tar jag ett steg på min väg. Ska träffa kurator klockan 13.

Känns läskigt.

2005-11-16

Plopp

Prestationsångest. Som ett brev på posten dyker den upp.

Har haft en ganska produktiv dag. Mycket poesi i mitt huvud. Nöjd. Kanske är det den formen som är min.

Söker lite på nätet. Info om fantastiska poeter. Fantastiska kvinnor. "Orginellt språk". "Fantasifulla meningsbyggnader".

Plopp.

Där dök den upp.

Prestationsångesten.

Inte kan väl jag.

Åsså lite reklam...

Ur mitt hjärta och Boktips är mina andra bloggar. Very welcome!

Jag har bestämt mig

Det blir böcker till julklappar till alla barn i familjen i år. Följande åldrar ska alltså förses med lämpliga böcker:

5 år (tjej)
snart 8 år (tjej)
8 år (kille)
snart 10 år (kille)
13 år (tjej)
15 år (kille. Men där kanske jag får tänka om för jag tror inte han läser böcker. Tyvärr.)

18 år (tjej)

Så nu behöver jag tips (igen!) från alla föräldrar!

2005-11-15

Ett råd till...

...behöver jag från mina blogg-vänner.

Hur ska jag göra i morgon kväll. Jag har två alternativ:

1) Ha samtal med svägerskan som bestämt. Ni vet, hon som hjälper mig i min väg mot mental hälsa. Det som talar för det är att det nog är bra för mig att träffa henne. Å andra sidan känner jag inte riktigt för det och jag ska ju boka en tid med kuratorn jag fick telefonnumret till av doktorn.

2) Träffa kompis Emma och ha TV-kväll med henne samt agera stöd. Det som talar för detta är dels att det är både FloorFiller, Idol och TopModel på TV (som bäddat för tjej-kväll!) samt att Emma mår väldigt dåligt över diverse saker och jag märker att hon tyr sig mycket till mig och verkar behöva just mitt stöd. Jag vill gärna finnas där för henne. Det som talar mot är...ja...att jag redan bestämt med svägerska (som dock är införstådd med att jag ev kommer avboka).

Sådana här beslut orsakar extrem vånda hos mig! Är rädd att jag försöker smita från mitt eget bearbetande. Men som sagt, jag ska ju ringa till kuratorn i morgon och boka tid. Det vill jag verkligen. Och jag är så vansinnigt sugen på att mysa framför TVn i morgon. Och jag vill hjälpa Emma. Även om jag har svårt att se att jag kan hjälpa så mycket mer nu. Hon behöver proffessionell hjälp. Men det är en annan historia. Och så det gamla vanliga - jag är rädd att svägerska blir ledsen och känner sig oviktig om jag avbokar.

Kundalini yoga

Idag var jag på Kundaliniyoga på Yogahuset. Det var intressant, man skulle säga olika mantran samt andas in och ut genom nästan med kraftfulla andetag samtidigt som man höll armar och händer i olika ställningar. Det var ett fasligt andande och det lät nästan som om det var något annat som pågick... :-)

Hur som helst, det är nog en bra träning för den stressade själen. Jag blev alldeles yr av all andning och vissa ställningar var riktigt jobbiga även om detta inte är någon fysisk yoga. Jag blev väldigt rofylld av den manliga intruktörens finlands-svenska men jag hade lite svårt för att sjunga mantran. Blev lite generad kände jag. Det kändes välgörande att andas ordentligt genom magen och jag kände att vissa övningar var väldigt sköna att göra. På slutet var det en längre liggande avslappning där instruktören slog på en stor gong-gong. Hela rummet vibrerade och ljudet var starkt. En rätt häftig känsla.

Störande var att jag på ena sidan hade en tjej som verkade ha vanan inne på Kundaliniyoga. Hon andades i ett fasligt tempo och lät som en frustande häst. På andra sidan hade jag en mindre seriös utövare som under avslappningen låg och knappade i sin mobil och även svarade i den när den ringde och väste till den som ringde: "Jag är på yoga". Högst irriterande och jag var tvungen att öppna ögonen och vrida på huvudet och ge henne några arga ögonkast. Men då hade hon redan lagt på luren och fortsatt med sin avslappning i godan ro så hon märkte ingenting. Jag blir helt vansinnig när människor inte stänger av telefonerna vid tillfällen som dessa!

Dock har jag inget riktigt utlåtande än. Man måste nog pröva fler gånger först. Men spontant kan jag känna att jag vill lära mig en yoga som är mer fysisk, där man arbetar med kroppen mer men även får meditationen. Funderar dock att gå på drop-in klassen på torsdag lunch också. Kan nog vara bra att lära sig grunderna med andningen innan man går vidare till en mer fysisk yoga. Tål att tänkas på.

Pilates

Everybody - nu behöver jag tips.

Jag är sugen på att köpa en Pilates tränings-DVD, har förstått efter surfning på nätet att många tycker det funkar bra att träna pilates framför TVn. Nu undrar jag om det är någon av er som har tips på någon som är bra? Amelias verkar populär och även Winsor Pilates från TV-shop men den är väldigt dyr.

Har för mig att jag läst hos någon av er om Pilates video...

2005-11-14

Måndag - arbetsintervju

Lilla Jenny stassade upp sig och begav sig till stora staden för att gå på intervju. Dock hade hon vaknat på morgonen och kännt att detta inte var någon bra dag. Tappert gjorde hon sitt bästa för att peppa sig själv och även se snygg/trevlig/sympatisk/pålitlig/avslappnad/framåt/initiativtagande ut. Ni vet, sådär som man vill vara/se ut på en intervju.

Intervjun gick faktiskt ganska bra, även om Jenny kände att hon inte var helt i sitt esse. Jenny brukar vara en hejjare på att sälja sig själv på intervjuer och har faktistk aldrig varit på en intervju utan att få jobbet. Men idag kände hon sig lite konstig, ungefär som om hon var i en dröm och lyckades inte riktigt få till det där lilla extra. Dock misstänker hon att det gick bra ändå, kemin med intervjuaren kändes bra. Jenny vill verkligen ha det här jobbet! VERKLIGEN ha det här jobbet. Inget märkvärdigt jobb egentligen, men hon tror att det passar henne som handen i handsken.

Vad det är för jobb? Det vågar hon inte säga nu. Som sagt, Jenny är en skrockfull tjej.

Håll tummar och tår!

Lördag & söndag - trädgårdsarbete!

Jisses vad vi har slitit! Jag fick oväntad och positiv energi av de positiva beskeden hos doktorn och bestämde mig för att hugga i ute i trädgården. Det var så mycket löv överallt så ni anar inte. Misstänker att de förra ägarna struntade i att kratta förra hösten eftersom vi skulle flytta in i januari så nu var det förutom säsongens löv även gamla kletiga nästan förmultnade löv i tjocka lager.

Vi började med att köra iväg en massa gammalt renoverings-junk till återvinningen (där det rådde kaos! Det var visst inte bara vi som insett att detta förmodligen är bland de sista helgerna innan frost och snö knackar på). Sedan krattade vi för kung och fosterland. Vi fortsatte på söndagen och fyllde ca 15 säckar med löv. Eller rättare sagt, A fyllde och jag höll säck. Jag måste erkänna att jag blev lite grinig mot slutet, det var lite för mycket löv för min smak. Helt slut var jag efteråt men det var SÅ skönt att ha fått vara ute i friska luften och röra på mig. Det var inte igår så att säga...

Att säga att jag däckade i soffan är ingen överdrift. Sov gott i ett par timmar innan favoritprogrammet Floor Filler började. Och så sista avsnittet av Medicinmannen . Äntligen! Vi har haft någon slags tvångstanke att följa den sabla serien trots att vi varje gång spenderade hela timmen med att irritera oss. Måste dock säga att den tog sig mot slutet.

Fredag eftermiddag - shopping!

A och jag begav oss till Sickla Köpstad för att titta på jeans åt honom (och enligt mig även köpa lite paltor åt mig). Vi började med att ta en fika och hamnade såklart bredvid världens gulligaste gurglande lilla 6-månaders tjej! De förföljer oss! :-)

Det visade sig inte finnas så många bra affärer med jeans till killar men jag hamnade i värsta shopping-flowet och köpte ett par dundersnygga jeans på Vila och vad ännu bättre var - jag kom i storleken jag hade pre-graviditet = jag svävade som på små moln resten av dagen! Mörkt blå, nästan svarta är de och smala nertill så att de får plats i stövlarna. Snygga stora låga fickor i bak. Perfekt!

Släpade runt A i diverse affärer innan vi åkte vidare till Farsta Centrum istället för att leta efter jeans till A där istället. Han hittade ett par jättesnygga så då var han också glad och nöjd. Jag hade dock lite "shopping-kli" kvar i fingrarna och kilade in på Vero Moda där jag köpte ett snyggt lite längre mörkgrönt linne samt fick en ballongkjol, ett likadant linne som det gröna fast svart samt en snygg svart stickad bolero av A. Jag var i sjunde himlen, tänk vad lite shopping kan göra för en tjej i nöd! Dessutom kändes kläderna som en stil jag längtat efter så nu ska här rensas i garderoben och fyllas på med mer kläder som känns rätt. Någon mer än jag som har en tendens att hamstra gamla kläder som aldrig används utan bara ligger huller om buller i garderoben och tar plats?

Fredag förmiddag

Doktor Barbara var som vanligt fantastisk och jag fick, efter vårt samtal på torsdagen, en tid på fredagen för att prata och göra efterkontroll. Så klockan 09:00 på fredag morgon var jag på plats på Huddinge Sjukhus och tog blodprov. Sedan tillbaka igen klockan 11:30 för att träffa Barbara. Hon gjorde en efterkontroll och min livmoder såg jättefin ut och allt har läkt som det ska. Det är en liten "spricka" i livmodern, men så blir det efter en skrapning och den kommer att gå igen. Otroligt lättande att det såg bra ut! Mina blodvärden var helt OK, inte jättehöga men heller inte jättelåga utan allt är på rätt väg. Jippi!

Jag förklarade hur jag känner och fick ett visitkort till en kurator som jag ska ringa till. Barbara trodde att anledningen till att jag är trött och anfådd är psykisk eftersom värdena var OK. Det kändes skönt att få lätta mitt hjärta ioch berätta om oro och mardrömmar och hon sa att jag inte ska känna mig svag på något sätt, för alla hanterar ett missfall på olika sätt. För vissa är det svårt och för andra lätt. Så jag gick därifrån lite lättare om hjärtat, med hennes ord att jag ska ta den tid jag behöver i öronen. Hon sjukskrev mig två veckor till och jag hoppas få träffa kuratorn så snabbt som möjligt. Jag vill må bra!!

Bara att få höra att allt såg bra ut och att mina värden var OK gjorde mig sju gånger piggare och jag kände mig riktigt uppåt!

2005-11-09

Jag känner att min energi och glädje återvänder mer och mer för varje dag. Det som känns jobbigt är att jag fortfarande har en sådan fruktansvärd huvudvärk i princip hela tiden. Jag har vaknat med huvudvärk i två veckor nu. Så fort jag gör något minsta ansträngande (typ bär upp tvätt från källaren till övervåningen) så blir jag super-anfådd och hela huvudet dunkar. Ibland släpper den framåt kvällen. Jag känner mig piggare men kroppsligt känner jag mig som 75 år. Jag försöker att komma igång och röra mig en stund varje dag samt göra små utflykter varje dag så att jag ska komma igång. Jag äter vitaminer och järntabletter men märker ingen skillnad. Att utföra en helkroppsmassage känns just nu lika med att springa marathon.

Dessutom drömmer jag mardrömmar varje natt. Mest om att A är otrogen eller lämnar mig. Har också drömt att kompisar sviker mig eller att jag beter mig illa mot A. Jag tolkar drömmarna som att jag sörjer barnet jag förlorade och att jag är rädd att förlora fler som jag älskar.

Jag känner mig absolut inte redo för att ge mig av till det stressiga kontoret med allt vad det innebär av att ta sig till och från pendeltåg och från pendeltåg till jobb. Det gör ju inte saken bättre att jag alls inte trivs på jobbet... Min bästa kollega sa i telefonen häromdagen att elaka kollegan och hennes bundsförvant hade frågat rent ut om jag var hemma pga missfall och då kunde hon inte ljuga. Så nu vet dom. Det gjorde mig besviken. Jag kallar det inte att ljuga att säga att man inte vet. Speciellt inte när jag berättat för henne i förtroende och poängterat att jag inte vill att någon ska veta. Jag vill inte ha en massa frågor, blickar eller en fejk-medlidande från dem när jag kommer tillbaka. Jag vill inte att de ska spekulera i mitt liv (vilket jag vet att de gör just nu).

Jag har också så mycket tankar kring det här med barn och känner en sån stor osäkerhet. Dels som jag skrev förut, att jag är rädd att jag inte kommer att bli en bra mamma och dels är jag så rädd att något ska hända barnet när jag väl fått det. Det känns verkligen som att jag aldrig kommer att våga bli gravid igen och så trodde aldrig i mitt liv att jag skulle känna.

Jag går igenom vad jag gjorde i början av graviditeten. Kan resan med jobbet ha påverkat? Kan min oro ha påverkat? Kan den inre stressen jag känner på jobbet ha påverkat? Kan jag ha ätit fel? Det är så svårt att inte klandra sig själv, trots att jag läst överallt att stress etc. inte påverkar missfall.

Och så tänker jag på sambandet mellan att vi inte blivit gravida trots fem år utan preventivmedel, polypen som läkaren hittade på min livmoder (har inte fått svar än och det gör mig galen), att min farmor dog i livmodercancer och att vi fick missfall nu. Tänk om något är fel i min kropp?

Usch. Det är så svårt det här. Jag trodde inte att det var så här att få missfall.

I morgon har jag telefontid med läkaren. Ska försöka våga säga allt detta då samt be om en tid för efterkontroll.

2005-11-07

Hur mycket hinner man under en livstid?

Alltså, det är så vansinnigt mycket jag vill göra och bli. Hur i hela friden ska man kunna välja bland alla spännande sysselsättningar som finns? Måste man välja? Kan man inte få göra allt? På min önskelista står (utan inbördes ordning):

1) Sångerska
2) Drejare (eller vad det nu heter när man gör fina vaser och sånt i keramik)
3) Massör (där är jag på god väg!)
4) Skådespelerska
5) Ha ett eget café
6) Jobba med ungdomar, stödja och inspirera unga tjejer
8) Dansare
9) Författare
10) Journalist
11) Sjuksköterska eller läkare (dessvärre skulle jag aldrig klara det, men jag beundrar dem SÅ mycket)
12) Mamma (där kom det igen)

Ja, så finns det säkert 1000 andra saker till som jag inte kommer på just nu.

Livstecken

Jajamen, jag lever, och för varje dag blir jag allt piggare!

Idag gjorde jag det för andra gången på 6 månader - jag sa upp mig från den fina firman. Yes! Och denna gång kan de inte övertala mig att stanna, det sa jag klart och tydligt. Phu. Känns som en befrielse. Livet - here I come!

Två andra jobb-saker är på G, men inget är bestämt så jag törs inte skriva om det skrockfull som jag är... Mer om det sen!

Nu ska jag ta bilen till centrum och handla nya blommor till sovrummet samt ingredienser till den här fisk- och paprikasoppan som jag ska laga till kvällens mys-middag. Har aldrig provat den så jag hoppas den är god!

2005-11-04

Det är svårt

att inte längta när man läser det här och det här...

2005-11-03

Dags för något lättsamt

(vågar Aha så vågar jag)

Nu ska ni få höra. Mitt i alla känslor av rädsla och sorg så har en ny liten känsla smugit sig på. Nämligen... Sexlusten! Jag tänker på sex ofta! Hur knäppt är inte det?!?

Man måste vänta två veckor efter skrapningen med att ha sex, vilket jag har full förståelse för. Och jag känner inte för det nu heller, när jag fortfarande blöder och är allmänt eländig och ofräsch. Men jag längtar!!

Till saken hör att vi inte hade sex under tiden jag var gravid heller! A tyckte det kändes märkligt, vilket jag har förstått är ganska vanligt hos killar. Eller som han själv uttryckte det häromdagen, när vi diskuterade frågan över varma scones vid frukostbordet - "JAG hade inte velat ha pappas snopp här" (pekandes på sidan av huvudet). Då var det inte lätt att hålla sig för skratt vill jag lova :-) Sen försäkrade han mig om att han skulle tänkta bort det till nästa gång. Alltid något.

Tillbringar kvällar och nätter med att trycka mig mot A likt en brunstig tik.

Lite rädd

Precis när jag fått missfallet så var min enda tanke att jag ville försöka bli med barn direkt. Jag tänkte att jag skulle inte vara nervös alls nästa gång, att detta var ödet. Nu är det inte så längre. Jag är rädd.

Jag är rädd för att det ska hända igen. Rädd för vad som sker i min kropp. Rädd för blodet. Rädd för smärta. Rädd för sorg. Men mest av allt är jag rädd för att jag inte skulle bli en bra mamma. Att jag inte är mogen.

Läkaren sa att man brukar rekommendera att man ska vänta i två månader innan man försöker bli gravid igen. Hon rekommenderade tre månader, för att verkligen ge kroppen tid att läka. Jag känner att det känns väldigt avlägset, jag vet inte om jag vågar igen. Konstigt, jag trodde inte jag skulle känna så.

På pappret vi fick från sjukhuset stod det nåt i stil med "Tänk på att du har tre sår att läka. Kroppen, själen och hjärtat. Kroppen läker ganska fort, men de andra två behöver mycket tid och omsorg". Nu förstår jag vad de menar.

2005-11-02

Upp som en sol - ner som en pannkaka

Gode gud vad tankarna går i huvudet! Det är inte alltid bra att ha för mycket tid att tänka har jag märkt.

Igår var det lite upp som en sol och ner som en pannkaka. Efter jag hade skrivit mitt inlägg "Lycka och drömmar" så kom ångesten krypande. Ni vet den där "inte kan väl jag". Kände mig mest patetisk. Men, idag känns det bättre igen. Precis som
Aha skriver i kommentaren så ska man nog inte ta beslut för fort när man befinner sig i situationer liknande min. Men min plan nu känns ganska långsiktig. Jag har bestämt mig för att söka den här kursen nästa höst. Jag var ju sugen redan denna höst, men som tur är så sansade jag mig. Nu har jag något att se fram emot och ett mål. Så fokus just nu ligger på att skriva för att det är kul, må bra samt hitta ett jobb som jag kan trivas med.

I morse vaknade jag med en dundrande huvudvärk. Jag har haft ont ända sedan i fredags och igår ringde jag gynakuten och frågade. De sa att det förmodligen är blodbrist och rekommenderade järntabletter. I morse hade jag så ont att tårarna kom och det kändes tungt. A föreslog att vi skulle åka och hälsa på hans kusin (hon som var hos oss i fredags också) så att jag fick komma ut en stund. Jag uppskattade verkligen det förslaget och det var jätteskönt att få komma ut. Hennes lille underverk till son (han föddes två månade för tidigt) som nu är 3 månader kröp ihop på mitt bröst och sov med långa djupa andetag i en sån där konstig ställning som inte går att förstå att den är skön och det var så himla mysigt. Att känna hans värme och lyssna till hans andetag var som balsam för min själ.

Sedan skjutsade A hem mig innan han åkte till jobbet (han jobbar skift och har kvällspass nu) och jag kröp ner under täcket med en bok och sen somnade jag och vaknade två timmar senare betydligt piggare och utan huvudvärk. Tog en lång dusch och tvättade mitt hår (som nästan stod för sig själv) och skrubbade mig med min hemmagjorda kroppsskrubb. Sedan på med rena kläder och nu känner jag mig nästan som ny. Skönt!

Pratade också länge med kompis G och hon fick mig som vanligt att skratta! Det är så underhållande med hennes singelliv och nu har hon lagt ut sig på nån datingsida och fått massor av svar :-) Vi bestämde att nästa vecka ska vi se den här filmen på bio. Det blir mysigt. När jag mår dåligt har jag en tendens att avskärma mig från nära och kära och bara vilja vara i fred, men jag märker att det är jättebra för mig att träffa folk. Tack gode gud för vänner som förstår.

Måste få säga igen att jag uppskattar alla fina kommentarer och stöttande ord som jag får av er som läser min blogg! Det är så svårt att veta vad jag ska svara, men jag vill försäkra mig om att ni vet att jag blir så glad och att det betyder massor!

2005-11-01

Ps.

Tack alla ni fantastiska blogg-vänner för ert otroliga stöd och alla fina ord!

Lycka och drömmar

Jag kom på mig själv med att ligga på soffan igår och vara i någon form av lycka. På något konstigt sätt så känner jag mig mer levande än någonsin. Jag har fått ett slags uppvaknande. Mitt liv är NU. Det är bara JAG som kan förverkliga mig själv. Jag har alla möjligheter i världen.

Om man går igenom en traumatisk händelse som jag gör nu så föds så många tankar. För mig har detta blivit en slags väckarklocka. Man vet aldrig vad som händer i livet, inget kan tas för givet.

Och sorgen och chocken har fört mig så nära A och så nära mig själv. Det känns så självklart, så tryggt.

Den främsta väckarklockan för mig är att jag måste finna trygghet i mig själv. Jag måste hitta ett sätt att leva, arbeta och vara som ger mig glädje och trygghet. Det blir nog en lång resa men jag måste göra resan själv. Jag ska planera och boka resan själv, jag ska packa själv och jag ska resa själv. Det finns inget annat sätt att göra det på.

Samlingsnamnet för det jag vill göra, för resan jag står inför är beröring. Det finns två sätt jag vill beröra på, det ena är genom mina behandlingar i mitt företag och det andra är genom mitt skrivande. Detta står nu fullständigt klart för mig.

Jag har alltid velat skriva. Min faster
Gun Jacobson var författare (barn- och ungdomsböcker som t ex "Peters Baby","Hela långa dagen", "En tjej vid ratten", "Ensamma på ön"). Jag inspirerades av henne redan som liten och skrev små böcker i parti och minut som lästes upp inför klassen. Flera delar var det och alltid mysterier och spänning.

Sedan går åren och man glömmer på något konstig sätt sina drömmar. Jag skriver "man" för jag tror detta gäller väldigt många, för att inte säga de flesta. Livet kommer liksom emellan. Man måste tjäna pengar. Överleva. Det är lätt att drömmar och ambitioner är de som får tryta när livet kommer emellan...

Jag känner tydligare än någonsin att jag har ord i mitt huvud som vill ut. Ord i olika former. Vet inte när eller hur som de kommer ut, men ut ska de.

Att beröra genom massage är även det fantasiskt. Det står klart för mig att människan idag har ett otroligt behov av kroppskontakt. Av att få ta en paus. Av att få vara, att bara få ta emot. Responsen jag får är enorm och det är en otrolig känsla. Att syssla med detta ger mig ro. Det finns ingen stress i det. Det ger mig kraft. Energi att uppfylla mina drömmar. Plats att andas.

Jag inser nu att det är min tur. Jag måste. Jag är skyldig mig själv det. Jag är skyldig min framtid det.

Så. På agendan just nu är följande: hitta ett sätt där jag kan kombinera mina behandlingar med mitt skrivande. Att få ihop tiden och ekonomin. Idéerna har börjat ta fart i huvudet. Jag måste bara ta mig lite tid och fundera vilken väg jag ska ta. Vilken resa jag ska boka in mig på...

Ny blogg

Har beslutat för att lägga mina "bokprat" i en ny blogg som heter Boktips. Uppdateras så fort jag läst en ny bok, eller hittat någon spännande länk eller annat som intresserar boktokar.

Välkomna! :-)