2005-10-26

Åsa

Min bästa kompis heter Åsa. Egentligen är det konstigt att jag kallar henne min bästa kompis, för vi träffas nästan aldrig. Hon bor kvar på den lilla orten där jag bodde under den största delen av min uppväxt. Men Åsa var min bästa kompis då och i mitt hjärta är hon det fortfarande.

Vi blev kompisar när vi var 13 år. Jag hade alltid sett upp till henne. Det var inte så att hon var någon del av det klassiska "balla gänget" eller så. Hon var bara Åsa. Som en frisk fläkt. Alltid glad. Alltid trevlig mot alla. Kompis med alla. Alltid sig själv. Naturlig. Fräsch. Åsa. Duktig på fotboll. Söt. Kunde få vilken kille som helst. Men ändå var hon bara Åsa. Ingen tyckte illa om Åsa. Åsa tyckte inte illa om någon.

Vi blev kompisar. Och jag fortsatte att imponeras av henne. Hon gick sin egen väg. Hon hade egna åsikter. Använde nästan inget smink, ändå var hon så populär. Vi hade så vansinnigt roligt. Fester, resor, semestrar. Allt gjorde vi. När Åsa hade blivit full för första gången så var jag också full helgen efter. Skitarga blev vi när vi inte fick åka till Gotland själva när vi gått ut nian. Vi var liksom ett team, och så här i efterhand vet jag att jag var så stolt över att vara Åsas kompis. Hon ville vara med mig, Åsa som var så populär hos alla. Åsa som gick sin egen väg.

Åsa sa alltid att hon skulle inte ha några barn. Hon hade huset fullt av småsyskon och en mamma som alltid var sur och aldrig kunde vara glad och låta Åsa få göra saker som hör till tonåren. Hon fick ofta ljuga för sin sura och bittra mamma. Kanske var det därför hon inte skulle ha några egna barn. Jag trodde alltid att Åsa skulle bli något stort. Något häftigt. Resa jorden runt eller bli framstående forskare. För Åsa var smart också.

Idag har Åsa tre barn. Hon bor i ett hus på landet där vi växte upp. Jag har cyklat och åkt moped längs grusvägen där hon bor nu säkert 1000 gånger. Mellan barnafödandet så jobbar hon på ålderdomshemmet. Jag tror hon är lycklig. Som hon själv säger: "På något vis trivs jag med mitt trista tråkiga liv". Det konstiga är, inser jag nu, att jag alltid trott att det skulle vara tvärt om. Jag skulle ha familjen. Åsa skulle leva det spännande livet som hon nu anser att jag lever.

Vi träffas ibland när jag är och hälsar på mamma och pappa. Då fikar vi i henner kök, eller på uteplatsen om det är sommar. Vi skvallrar om alla gamla kompisar. Vi pratar om våra liv. Mest pratar jag, eftersom det alltid är något drama som pågår i mitt så kallade spännande liv. Hon vill alltid veta. Hon lyssnar alltid. Är alltid så rak och ärlig.

Det är underbart att träffa Åsa. Hon är samma människa som då. Struntar fullständigt i vad andra tycker. Har kläder totalt ur mode. Några gamla jeans och en topp som troligtvis är inköpt på H&M eller KappAhl. Ändå är hon så vacker. Så självklar. Så söt.

Jag kom att tänka på Åsa idag, när jag tänkte på förra årets julklappsinslagning hos bästis-Anna. Jag hade släpat med mig alla mina julklappar samt två rullar med papper och snöre. Inget märkvärdigt. När jag kommer dit så har Anna och Emma så vansinnigt fina inslagningsattiraljer. Brunt gammeldags papper, enkla snören, små trähjärtan som de knyter fast på paketen. Fantasifulla snören. Blanka papper. Lack. De har tänkt till. De slår in med omtanke. Jag är en dålig människa. Jag har bara vanligt papper och fult rött snöre. Ångesten trycker på. Vad ska de nu tycka om mig? De kommer tycka att jag är egoistiskt och dålig som inte slår in mina paket med kärleksfulla och speciella atiraljer. Jag vill gråta och känner mig fel. Det är väl för fasiken självklart att man ska göra fina paket! Varför har jag aldrig gjort det? Varför har jag aldrig tänkt på det? Jag får lite papper av dem och försöker göra fina paket jag med. Det går inget vidare. Dagen efter köper jag fint gammeldags papper och fint gammeldags snöre. Hittar trähjärtan som jag limmar fast på paketen. Försöker göra så fint så fint så fint så att kärleken ska synas och den dåliga människa jag är inte ska synas.

Så skulle Åsa aldrig ha gjort. Hon skulle suckat lite och sagt: "Men gud, det där skulle jag aldrig hålla på med. Skit samma. Det här duger bra". Och så hade hon tittat lite på de andra som slet med att göra orginella paket och sett lite road ut. Fånigt hade hon tänkt, vad spelar pappret för roll?

Så är Åsa. Så är jag när jag är med Åsa. Hon smittar. Önskar vi hade mer tid. Jag behöver henne nu.

5 Comments:

Blogger Batbut said...

låter som en riktig vän! Kan Du inte ta Dig några dgr ledigt, åka dit och sitta i hennes kök. Bara vara och tanka lite ömhet! Du behöver det nu.

26 oktober, 2005 20:53  
Anonymous aha said...

Precis vad jag skulle skriva - Åk dit!

26 oktober, 2005 22:00  
Anonymous tanten said...

Visst låter du hon veta det...?

kramis tanten

27 oktober, 2005 08:39  
Blogger Bloggkossa said...

Jenny! Av det du skriver så tycker jag att du verkar vara en riktigt go´och omtänksam människa/vän/sambo!! Var nöjd med dig själv! Du är fin och du duger! Kram!

27 oktober, 2005 09:17  
Blogger I Jennys värld... said...

Batbut & Aha: Jag har tänkt tanken. Men jag tror jag ska fråga henne om hon vill komma hit. Hon har aldrig varit här. Vill visa mitt hus. Mitt liv. Vill att hon ska veta hur det ser ut. Är lite rädd för att fråga. TÄnk om hon inte vill.

Tanten: Jag tror hon vet. Men jag borde nog säga det...

Mamma mu: Tack. Jättetack. Det är dock så väldigt väldigt svårt.

27 oktober, 2005 10:27  

Skicka en kommentar

<< Home