2005-10-31

Att få missfall är inte vad jag trodde. I min inskränkta värld trodde jag aldrig att det skulle vara såhär...mycket. Länge. Dramatiskt. Emotionellt. Jobbigt. Tärande.

Jag hade ju fått information på sjukhuset om att blödningen kunde komma igång av sig själv. Det skulle även vara det bästa för kroppen. Om det inte skulle hända, så skulle jag få skrapas på torsdagen den 3 november.

I fredags satte det igång av sig själv. Jag hade haft lite småblödningar i några dagar, men inte mycket. Jag trodde inte att något mer skulle komma, utan jag började ställa in mig på skrapning på torsdagen. Men så fick jag plötsligt mensverk på eftermiddagen. Inte någon kraftig som jag hade blivit sagd att det skulle vara, utan bara lite molande. Jag tog en treo och låg på soffan en stund.

Vid halv sex dök A's kusin upp med sin lilla bebis på tre månader, sin två-åring, sin mamma och pappa. De skulle fika lite hos oss och så skulle jag ge henne massage medan A och de andra underhöll barnen. Hon kommer in genom min dörr och ber mig hålla i bebisen medan hon klär av sig ytterkläderna. Då, när jag just fått lill-killen mina armar kommer det. "Du, jag måste ner på toa, jag tror blödningen kom" säger jag och ger tillbaka barnet till henne. Det kändes så väldigt konstigt, en bebis i armarna, den andra blöds ut. Märklig symbolik.

Jag ilar ner till badrummet i källaren och sätter mig på toa. Det blöder rejält. Sitter där en stund, sedan tycker jag det avtar. Jag reser mig, sätter på mig en binda och gör rent toaletten. Då tar det fart igen. Bara att sätta mig igen. Sedan var det som att vrida på en kran. Det fullkomligt forsar. Det var som att jag satt och kissade, men det var inte kiss utan blod. A kommer ner och ser lite orolig ut. Jag är lugn, väldigt lugn. Efter drygt en halvtimme föreslår A's kusin att vi ska ringa gyn-akuten och fråga om det verkligen ska blöda så mycket. Det forsar fortfarande som att jag kissade och jag kan inte resa mig från toan. Börjar kännas lite obehagligt. På gyn-akuten säger hon att det är normalt att blöda en binda på en timme. Jag skrattar och säger att jag skulle blöda en binda på en minut. Då måste du komma in på en gång säger hon. Nej, jag vill inte. Du måste säger hon. Men jag kan ju inte ens resa mig, jag kommer blöda ner hela bilen! Du får ringa ambulansen säger hon då. Då kommer tårarna och jag tittar på A, som står bredvid och säger att vi måste ringa ambulans. Känns fruktansvärt overkligt och överdramatiskt. Men jag ringer 112 och får order om att sätta på mig en massa bindor och trosor och lägga mig på golvet, ambulansen kommer inom en halvtimme. Jag skyndar mig att sätta på mig 3 bindor och 2 trosor och lägger mig på golvet. A kommer med kudde och lägger över mig min morgonrock. Jag fryser men är underligt lugn. Det blöder, men mindre nu när jag ligger ner.

Ambulanskillarna kommer och jag skäms lite, känner mig inte fräsch. De är dock väldigt proffsiga och trevliga och frågar om jag kan gå till båren själv. Jadå, det går bra. Jag mår inte illa och har inte ont. Jag reser mig och känner hur det forsar. Sätter mig på båren och blir körd in i ambulansen. Känns så märkligt. Kommer fram till akuten och möts av den underbara sjuksköterskan Susanne som jag även träffat de andra två gångerna jag varit på sjukhuset. A har också hunnit fram och är med mig hela tiden. Susanne hjälper mig in på toaletten, jag är så kissnödig. Båren och jag är helt blodiga. Toaletten blir blodig. Får underliga genomskinliga trosor och en jätteblöja. Är fortfarande lugn och skämtar med A om att han nog inte kommer vilja göra nya bebisar med mig nu när han sett mig i denna fruktansvärda outfit. Susanne och sjuksköterske-eleven tar hand om både mig och A på ett fantastiskt sätt. Blodprover och kanyler i handen och armvecket. Dropp.

Får träffa läkaren Barbara, även hon helt underbar. Jag förflyttas in i undersökningsrummet och över i gyn-stolen. Barbara försöker att undersöka mig men det går inte, blodet bara forsar. Drygt 15 minuter senare är jag nere för operation. Det går otroligt fort. Jag blir jättenervös och A får inte följa med. Är rädd att jag ska kräkas efter operationen. Får dricka nåt konstigt som ska förhindra det. Jag får veta att jag ska sövas, och får en syrgas över munnen. Jag får en starkare narkos än vad man brukar få vid en skrapning, pga att jag inte hunnit att fasta innan. "Du kommer bli lite yr nu och känna tryck över halsen" är det sista jag hör. Sedan somnar jag.

Vaknar av ett glatt "Välkommen till uppvaket!". "Är A här?" är det första jag frågar, och sen säger jag, något förvirrat - "Tack för att ni är så snälla!" Droppet är fortfarande kvar, och jag får extra syre som tillförs genom en bomullsgrej i näsan, även den för att förhindra illamående. Hela tiden frågar de hur jag mår och om jag verkligen inte mår illa. Jag mår inte illa men är så förvirrad. Ligger där en stund och begrundar vad som hänt. Blir kissnödig. Sköterskan kommer med en potta och jag får ligg-kissa, det är inte så lätt. Tänkter att det är så här det är att vara gammal och inte kunna ta hand om sig själv. Lyckas i alla fall att kissa en skvätt och skrattar lite med den gulliga sköterskan när hon kommer och hämtar pottan. Då och då tittar de ner i min blöja för att titta att allt står rätt till. Det gör ont i handen, får veta att det är droppet som ligger på ganska starkt.

Efter en timme ungefär så kommer en sköterska och hämtar upp mig till avdelningen. Hon berättar att det är någon som väntar på mig där och jag blir varm i hela kroppen. Möts av en orolig A som väntat och väntat och sällskapat med två iranska kvinnor framför "Idol" i väntrummet. Han hade varit så orolig för att jag skulle dö under narkosen. Min älskade A. Doktor Barbara som ufört skrapningen hade dock varit hos honom och berättat att allt gått bra. Måste säga igen att hon var helt fantastisk!

Jag måste sova över så A och jag pratar och kramas en liten stund men sen får han åka hem. Annars hade han fått sova i väntrummet, men jag tyckte det var bättre att han fick åka hem och sova. Han var ju alldeles slut han med.

Jag kan inte sova. Det känns så konsigt allting och jag är så nervös. Sover sporadiskt under natten, klockan halv sju väcks jag av Susanne som tar tempen. Slumrar om igen och väcks sedan av frukost på sängen. Försöker äta, men har så fruktansvärt ont i halsen och i Solar Plexus. Får veta att jag haft två slangar där, en för att kunna andas och en som tömde magen på dess innehåll eftersom jag inte hunnit fasta som man ska göra innan narkos. Därför har jag ont, det känns som halsfluss och varje gång jag sväljer eller rör mig så gör det ont i Solar Plexus. Är vansinnigt trött men allt verkar ha gått bra och jag går upp och kissar och duschar. Barbara kommer och sätter sig hos mig och berättar om förloppet och att allt gått bra. Hon säger att jag inte ska tveka att ringa eller komma in om jag undrar över något. Hon säger också att jag få välja själv hur länge jag vill vara sjukskriven. Känns så skönt att bli tagen på allvar, Barbara tar verkligen hand om mig. En jobbig sak till dock. Hon hittade en polyp på min livmoder som hon knipsat av och skickat till analys. Den kan innebära en cellföränding. Jag blir underligt tom. A kommer och hämtar mig.

Väl hemma så bäddas jag ner bland täcken och kuddar i soffan. A pysslar och kramar och pussar. Handlar mat, lagar mat, fixar i köket och berättar hur mycket han älskar mig. Jag undar i mitt stilla sinne hur i allsindar jag ska kunna förklara för honom hur fantasktisk han är. Han har varit en hjälte under hela detta, helt underbar. Utan honom hade det aldrig gått.

Har svårt att sova, det gör ont i halsen, huvudet och nacken. Kan knappt lyfta huvudet. Sover oroligt på natten och drömmer mardrömmar . Vaknar och nästan snyftar, trycker mig mot A.

Söndagen är jobbig. Är så trött och huvudet dunkar. Känner mig lite rädd och chockad. Går om och om igen igenom i huvudet vad som hänt. Blodet som jag inte alls skrämdes av när det hände känns nu väldigt obehagligt.

Mamma kommer på eftermiddagen. A köper hem god sallad, tänder ljus och dukar fint. Underbara människa.

Vaknar idag och känner mig mycket bättre. Jag bakar scones som vi äter. Åker med mamma till centrum och strosar lite i affärer. Känner mig blek, ful, trött och tjock. Köper massa hälsokost-produkter, försöker att inspireras till att må bättre och se framåt. Känner mig riktigt upplyft efteråt, det var skönt att komma ut en stund.

Nu ska jag koncentrera mig på att vila. Det är så svårt, känner mig så onyttig. Men det är vila som gäller, min kropp och min själ behöver återhämta sig och jag har lovat mig själv och alla andra att ta mig den tiden.

13 Comments:

Anonymous tanten said...

...Kramar om..

31 oktober, 2005 19:52  
Anonymous Linda said...

: /
usch, jag har tänkt så mycket på dig, jenny. *styrkekramar*

31 oktober, 2005 19:55  
Blogger cecilia öhrn said...

Usch. Alla ord känns så tomma. Stor, stor styrkekram från mig.

31 oktober, 2005 21:03  
Blogger samarina said...

Åh, Jenny- jag vet inte vad jag ska säga! Tårarna rinner när jag läser... Jag har haft två missfall, men inte så dramatiska som ditt.
Ta hand om dig nu och vila!!
Många, många kramar!!!

31 oktober, 2005 22:01  
Anonymous Mifflan said...

Lilla du!
Jag lider med dig.

31 oktober, 2005 23:55  
Anonymous aha said...

Åh Jenny, det tar tid, men låt det göra det!
Massor av kramar!

01 november, 2005 00:27  
Blogger Anna P said...

Önskar jag kunde skriva något vettigt, något som skulle få dig att må lite bättre. Finns det något sådant?
Varma kramar är det närmaste jag kommer, kramar fyllda av styrka och mod!

01 november, 2005 08:16  
Blogger hanna said...

Åh Jenny. Förstod att det var nåt på gång eftersom det inte hänt något här på några dagar. Jag är alldeles iskall. Vilken pärs! Jag är så otroligt imponerad av ditt lugn och ditt kloka tänk. Du verkar vara så sjukt tuff och stark. Ta hand om dig och A nu. Stor kram!

01 november, 2005 08:19  
Blogger Marmelad said...

Oj så fruktansvärt jobbigt, jag inser att jag kom lindrigt undan med mitt missfall. Du har en jobbig tid framöver, men det blir bättre - jag lovar! Man överlever på nåt konstigt jäkla sätt.

Kramar
Marmelad

01 november, 2005 09:02  
Blogger Anna-Karin said...

Vet inte vad jag ska skriva, men vill i alla fall säga att jag tänker på dig. KRAM

01 november, 2005 09:12  
Blogger Lyckliga Grodan said...

värme och kramar till dig och A..
sköt om varandra..kroppen hämtar sig fortare än man tror..men själen får sig en repa som tar lite längre tid att läka..

01 november, 2005 09:30  
Anonymous Jonna said...

Rara du! Har varit så orolig för dig, eftersom det inte kommit ngn nytt här på ett tag... Och nu vet jag varför. Tänker massor på dig! Och skickar stora kramar till dig (och till din hjälte A).

01 november, 2005 18:06  
Blogger Astillbe (Busan) said...

Oj, vet inte vad jag skall skriva... orden känns inte som de räcker till.

Tänker på dig och skickar över en varm kram.

02 november, 2005 09:38  

Skicka en kommentar

<< Home