2005-10-31

Att få missfall är inte vad jag trodde. I min inskränkta värld trodde jag aldrig att det skulle vara såhär...mycket. Länge. Dramatiskt. Emotionellt. Jobbigt. Tärande.

Jag hade ju fått information på sjukhuset om att blödningen kunde komma igång av sig själv. Det skulle även vara det bästa för kroppen. Om det inte skulle hända, så skulle jag få skrapas på torsdagen den 3 november.

I fredags satte det igång av sig själv. Jag hade haft lite småblödningar i några dagar, men inte mycket. Jag trodde inte att något mer skulle komma, utan jag började ställa in mig på skrapning på torsdagen. Men så fick jag plötsligt mensverk på eftermiddagen. Inte någon kraftig som jag hade blivit sagd att det skulle vara, utan bara lite molande. Jag tog en treo och låg på soffan en stund.

Vid halv sex dök A's kusin upp med sin lilla bebis på tre månader, sin två-åring, sin mamma och pappa. De skulle fika lite hos oss och så skulle jag ge henne massage medan A och de andra underhöll barnen. Hon kommer in genom min dörr och ber mig hålla i bebisen medan hon klär av sig ytterkläderna. Då, när jag just fått lill-killen mina armar kommer det. "Du, jag måste ner på toa, jag tror blödningen kom" säger jag och ger tillbaka barnet till henne. Det kändes så väldigt konstigt, en bebis i armarna, den andra blöds ut. Märklig symbolik.

Jag ilar ner till badrummet i källaren och sätter mig på toa. Det blöder rejält. Sitter där en stund, sedan tycker jag det avtar. Jag reser mig, sätter på mig en binda och gör rent toaletten. Då tar det fart igen. Bara att sätta mig igen. Sedan var det som att vrida på en kran. Det fullkomligt forsar. Det var som att jag satt och kissade, men det var inte kiss utan blod. A kommer ner och ser lite orolig ut. Jag är lugn, väldigt lugn. Efter drygt en halvtimme föreslår A's kusin att vi ska ringa gyn-akuten och fråga om det verkligen ska blöda så mycket. Det forsar fortfarande som att jag kissade och jag kan inte resa mig från toan. Börjar kännas lite obehagligt. På gyn-akuten säger hon att det är normalt att blöda en binda på en timme. Jag skrattar och säger att jag skulle blöda en binda på en minut. Då måste du komma in på en gång säger hon. Nej, jag vill inte. Du måste säger hon. Men jag kan ju inte ens resa mig, jag kommer blöda ner hela bilen! Du får ringa ambulansen säger hon då. Då kommer tårarna och jag tittar på A, som står bredvid och säger att vi måste ringa ambulans. Känns fruktansvärt overkligt och överdramatiskt. Men jag ringer 112 och får order om att sätta på mig en massa bindor och trosor och lägga mig på golvet, ambulansen kommer inom en halvtimme. Jag skyndar mig att sätta på mig 3 bindor och 2 trosor och lägger mig på golvet. A kommer med kudde och lägger över mig min morgonrock. Jag fryser men är underligt lugn. Det blöder, men mindre nu när jag ligger ner.

Ambulanskillarna kommer och jag skäms lite, känner mig inte fräsch. De är dock väldigt proffsiga och trevliga och frågar om jag kan gå till båren själv. Jadå, det går bra. Jag mår inte illa och har inte ont. Jag reser mig och känner hur det forsar. Sätter mig på båren och blir körd in i ambulansen. Känns så märkligt. Kommer fram till akuten och möts av den underbara sjuksköterskan Susanne som jag även träffat de andra två gångerna jag varit på sjukhuset. A har också hunnit fram och är med mig hela tiden. Susanne hjälper mig in på toaletten, jag är så kissnödig. Båren och jag är helt blodiga. Toaletten blir blodig. Får underliga genomskinliga trosor och en jätteblöja. Är fortfarande lugn och skämtar med A om att han nog inte kommer vilja göra nya bebisar med mig nu när han sett mig i denna fruktansvärda outfit. Susanne och sjuksköterske-eleven tar hand om både mig och A på ett fantastiskt sätt. Blodprover och kanyler i handen och armvecket. Dropp.

Får träffa läkaren Barbara, även hon helt underbar. Jag förflyttas in i undersökningsrummet och över i gyn-stolen. Barbara försöker att undersöka mig men det går inte, blodet bara forsar. Drygt 15 minuter senare är jag nere för operation. Det går otroligt fort. Jag blir jättenervös och A får inte följa med. Är rädd att jag ska kräkas efter operationen. Får dricka nåt konstigt som ska förhindra det. Jag får veta att jag ska sövas, och får en syrgas över munnen. Jag får en starkare narkos än vad man brukar få vid en skrapning, pga att jag inte hunnit att fasta innan. "Du kommer bli lite yr nu och känna tryck över halsen" är det sista jag hör. Sedan somnar jag.

Vaknar av ett glatt "Välkommen till uppvaket!". "Är A här?" är det första jag frågar, och sen säger jag, något förvirrat - "Tack för att ni är så snälla!" Droppet är fortfarande kvar, och jag får extra syre som tillförs genom en bomullsgrej i näsan, även den för att förhindra illamående. Hela tiden frågar de hur jag mår och om jag verkligen inte mår illa. Jag mår inte illa men är så förvirrad. Ligger där en stund och begrundar vad som hänt. Blir kissnödig. Sköterskan kommer med en potta och jag får ligg-kissa, det är inte så lätt. Tänkter att det är så här det är att vara gammal och inte kunna ta hand om sig själv. Lyckas i alla fall att kissa en skvätt och skrattar lite med den gulliga sköterskan när hon kommer och hämtar pottan. Då och då tittar de ner i min blöja för att titta att allt står rätt till. Det gör ont i handen, får veta att det är droppet som ligger på ganska starkt.

Efter en timme ungefär så kommer en sköterska och hämtar upp mig till avdelningen. Hon berättar att det är någon som väntar på mig där och jag blir varm i hela kroppen. Möts av en orolig A som väntat och väntat och sällskapat med två iranska kvinnor framför "Idol" i väntrummet. Han hade varit så orolig för att jag skulle dö under narkosen. Min älskade A. Doktor Barbara som ufört skrapningen hade dock varit hos honom och berättat att allt gått bra. Måste säga igen att hon var helt fantastisk!

Jag måste sova över så A och jag pratar och kramas en liten stund men sen får han åka hem. Annars hade han fått sova i väntrummet, men jag tyckte det var bättre att han fick åka hem och sova. Han var ju alldeles slut han med.

Jag kan inte sova. Det känns så konsigt allting och jag är så nervös. Sover sporadiskt under natten, klockan halv sju väcks jag av Susanne som tar tempen. Slumrar om igen och väcks sedan av frukost på sängen. Försöker äta, men har så fruktansvärt ont i halsen och i Solar Plexus. Får veta att jag haft två slangar där, en för att kunna andas och en som tömde magen på dess innehåll eftersom jag inte hunnit fasta som man ska göra innan narkos. Därför har jag ont, det känns som halsfluss och varje gång jag sväljer eller rör mig så gör det ont i Solar Plexus. Är vansinnigt trött men allt verkar ha gått bra och jag går upp och kissar och duschar. Barbara kommer och sätter sig hos mig och berättar om förloppet och att allt gått bra. Hon säger att jag inte ska tveka att ringa eller komma in om jag undrar över något. Hon säger också att jag få välja själv hur länge jag vill vara sjukskriven. Känns så skönt att bli tagen på allvar, Barbara tar verkligen hand om mig. En jobbig sak till dock. Hon hittade en polyp på min livmoder som hon knipsat av och skickat till analys. Den kan innebära en cellföränding. Jag blir underligt tom. A kommer och hämtar mig.

Väl hemma så bäddas jag ner bland täcken och kuddar i soffan. A pysslar och kramar och pussar. Handlar mat, lagar mat, fixar i köket och berättar hur mycket han älskar mig. Jag undar i mitt stilla sinne hur i allsindar jag ska kunna förklara för honom hur fantasktisk han är. Han har varit en hjälte under hela detta, helt underbar. Utan honom hade det aldrig gått.

Har svårt att sova, det gör ont i halsen, huvudet och nacken. Kan knappt lyfta huvudet. Sover oroligt på natten och drömmer mardrömmar . Vaknar och nästan snyftar, trycker mig mot A.

Söndagen är jobbig. Är så trött och huvudet dunkar. Känner mig lite rädd och chockad. Går om och om igen igenom i huvudet vad som hänt. Blodet som jag inte alls skrämdes av när det hände känns nu väldigt obehagligt.

Mamma kommer på eftermiddagen. A köper hem god sallad, tänder ljus och dukar fint. Underbara människa.

Vaknar idag och känner mig mycket bättre. Jag bakar scones som vi äter. Åker med mamma till centrum och strosar lite i affärer. Känner mig blek, ful, trött och tjock. Köper massa hälsokost-produkter, försöker att inspireras till att må bättre och se framåt. Känner mig riktigt upplyft efteråt, det var skönt att komma ut en stund.

Nu ska jag koncentrera mig på att vila. Det är så svårt, känner mig så onyttig. Men det är vila som gäller, min kropp och min själ behöver återhämta sig och jag har lovat mig själv och alla andra att ta mig den tiden.

2005-10-27

Det blir aldrig som man tänkt sig

När jag började blogga var tanken att det skulle vara en rolig, klurig, finurlig, ironisk, humoristisk blogg. Den skulle se det roliga i det eländiga. Det lilla i det stora.

Jag hade en liten liten nästan hemlig dröm om att få bli mamma. En egen familj.

Vad blev det sen? Varannat inlägg osar ångest. Jag fläker ut mitt osäkra, neurotiska jag.
Roligt? Det vete fan.

Och så skulle jag bli mamma. Det bara hände. Nu handlade helt plötsligt vart och vartannat inlägg om illamående, oro, gasig mage och relationer.
Roligt? Nja...

Och så nu. Sorg.
Roligt? Absolut inte.

Framtiden då?
Jag hoppas hoppas hoppas att det ska osa HOPP om min blogg. Framtidstro. Tankar från en tjej som brinner. Som lever nu. Helt fri från ångest blir den nog dessvärre inte.
Roligt? Kanske ska ändra roligt till inspirerande. För det är det jag vill. Inspirera. Om inte någon annan, så i alla fall mig själv. Och att skriva inpirerar. Det får mig att vända och vrida på tankar. Att sortera intryck, känslor. Om jag har tur så hittar jag min väg här någonstans!

Överlevnadsinstinkt

Jag har insett att jag har en stor överlevnadsinstinkt.

För mindre än en vecka sedan hände något fruktansvärt. Min dröm om familj gick i kras.

Jag vill inte att allt ska bli som vanligt. Jag vill vara ledsen. Jag vill vara ful. Blek. Jag vill inte klä på mig på morgonen. Jag vill inte duscha. Jag vill inte prata med någon. Jag vill inte jobba. Vill inte att allt ska bli bra. Vill vara kvar i ledsamheten. Paus. Stopp. Något hemskt har hänt. Låt mig stanna här i svarta hålet.

Ändå är det en liten, äckligt postitiv röst som sitter på min axel och viskar i mitt öra att det finns ett öde. Allt har en mening. Ditt liv kommer bli bra. Det ordnar sig. Ta vara på din tid nu. Gör det du vill göra. Lyssna på dig själv. Ryck upp dig!

Även om jag inte vill så lyssnar jag på den där förbaskade rösten. Den får mig att börja planera. Börja leta nytt jobb. Börja spinna på fler idéer till mitt företag. Göra god hemlagad het köttfärssoppa med hembakt grovt bröd, tända ljus och lila bordstabletter under vita skålar. Baka cheesecake-muffins. Bjuda bästis på fika för att det är nog bra för mig. Något normalt. Åka till IKEA med kompis fast jag inte vill. Du måste ju komma ut lite skriker rösten i mitt öra. Göra motions-schema. Hitta vägar för att må bra. Komma tillbaka. Bli lycklig. Förverkliga.


Detta gör mig trött på mig själv. Denna hemliga, äckligt positiva personlighet som ligger där i bakhuvudet och gäckar mig. Jag vill vara ifred. Jag vill vara ledsen. Vill inte vara en överlevare. Jag är trött på att ständigt sträva efter att hitta bättre vägar, att drivas av nån jäkla kraft att må bra. Vill INTE. Jag borde låta mig vara. Borde låta mig vara ensam. Jag vill vara ifred med mina tankar.

Herregud. Några dagar har gått. Det borde vara okej att ligga under täcket och lukta svett.

Jäkla duktiga flicka.

2005-10-26

Åsa

Min bästa kompis heter Åsa. Egentligen är det konstigt att jag kallar henne min bästa kompis, för vi träffas nästan aldrig. Hon bor kvar på den lilla orten där jag bodde under den största delen av min uppväxt. Men Åsa var min bästa kompis då och i mitt hjärta är hon det fortfarande.

Vi blev kompisar när vi var 13 år. Jag hade alltid sett upp till henne. Det var inte så att hon var någon del av det klassiska "balla gänget" eller så. Hon var bara Åsa. Som en frisk fläkt. Alltid glad. Alltid trevlig mot alla. Kompis med alla. Alltid sig själv. Naturlig. Fräsch. Åsa. Duktig på fotboll. Söt. Kunde få vilken kille som helst. Men ändå var hon bara Åsa. Ingen tyckte illa om Åsa. Åsa tyckte inte illa om någon.

Vi blev kompisar. Och jag fortsatte att imponeras av henne. Hon gick sin egen väg. Hon hade egna åsikter. Använde nästan inget smink, ändå var hon så populär. Vi hade så vansinnigt roligt. Fester, resor, semestrar. Allt gjorde vi. När Åsa hade blivit full för första gången så var jag också full helgen efter. Skitarga blev vi när vi inte fick åka till Gotland själva när vi gått ut nian. Vi var liksom ett team, och så här i efterhand vet jag att jag var så stolt över att vara Åsas kompis. Hon ville vara med mig, Åsa som var så populär hos alla. Åsa som gick sin egen väg.

Åsa sa alltid att hon skulle inte ha några barn. Hon hade huset fullt av småsyskon och en mamma som alltid var sur och aldrig kunde vara glad och låta Åsa få göra saker som hör till tonåren. Hon fick ofta ljuga för sin sura och bittra mamma. Kanske var det därför hon inte skulle ha några egna barn. Jag trodde alltid att Åsa skulle bli något stort. Något häftigt. Resa jorden runt eller bli framstående forskare. För Åsa var smart också.

Idag har Åsa tre barn. Hon bor i ett hus på landet där vi växte upp. Jag har cyklat och åkt moped längs grusvägen där hon bor nu säkert 1000 gånger. Mellan barnafödandet så jobbar hon på ålderdomshemmet. Jag tror hon är lycklig. Som hon själv säger: "På något vis trivs jag med mitt trista tråkiga liv". Det konstiga är, inser jag nu, att jag alltid trott att det skulle vara tvärt om. Jag skulle ha familjen. Åsa skulle leva det spännande livet som hon nu anser att jag lever.

Vi träffas ibland när jag är och hälsar på mamma och pappa. Då fikar vi i henner kök, eller på uteplatsen om det är sommar. Vi skvallrar om alla gamla kompisar. Vi pratar om våra liv. Mest pratar jag, eftersom det alltid är något drama som pågår i mitt så kallade spännande liv. Hon vill alltid veta. Hon lyssnar alltid. Är alltid så rak och ärlig.

Det är underbart att träffa Åsa. Hon är samma människa som då. Struntar fullständigt i vad andra tycker. Har kläder totalt ur mode. Några gamla jeans och en topp som troligtvis är inköpt på H&M eller KappAhl. Ändå är hon så vacker. Så självklar. Så söt.

Jag kom att tänka på Åsa idag, när jag tänkte på förra årets julklappsinslagning hos bästis-Anna. Jag hade släpat med mig alla mina julklappar samt två rullar med papper och snöre. Inget märkvärdigt. När jag kommer dit så har Anna och Emma så vansinnigt fina inslagningsattiraljer. Brunt gammeldags papper, enkla snören, små trähjärtan som de knyter fast på paketen. Fantasifulla snören. Blanka papper. Lack. De har tänkt till. De slår in med omtanke. Jag är en dålig människa. Jag har bara vanligt papper och fult rött snöre. Ångesten trycker på. Vad ska de nu tycka om mig? De kommer tycka att jag är egoistiskt och dålig som inte slår in mina paket med kärleksfulla och speciella atiraljer. Jag vill gråta och känner mig fel. Det är väl för fasiken självklart att man ska göra fina paket! Varför har jag aldrig gjort det? Varför har jag aldrig tänkt på det? Jag får lite papper av dem och försöker göra fina paket jag med. Det går inget vidare. Dagen efter köper jag fint gammeldags papper och fint gammeldags snöre. Hittar trähjärtan som jag limmar fast på paketen. Försöker göra så fint så fint så fint så att kärleken ska synas och den dåliga människa jag är inte ska synas.

Så skulle Åsa aldrig ha gjort. Hon skulle suckat lite och sagt: "Men gud, det där skulle jag aldrig hålla på med. Skit samma. Det här duger bra". Och så hade hon tittat lite på de andra som slet med att göra orginella paket och sett lite road ut. Fånigt hade hon tänkt, vad spelar pappret för roll?

Så är Åsa. Så är jag när jag är med Åsa. Hon smittar. Önskar vi hade mer tid. Jag behöver henne nu.

2005-10-25

Vad fan skriver man för rubrik till det jag ska skriva nu?

Ledsen?
Tomhet?
Förbannad?
Ensam?
My baby is gone?
Saknad?

Skit samma. Rubriken spelar ingen roll. Inget spelar roll.

Det finns ingen bebis i min mage längre.

Det hände, precis det jag fruktat.

Ofostrig graviditet heter det. Det finns en fosterhinna. Mina organ har växt. Vätska har samlats. Min kropp har trott att den är gravid. Men det finns inget foster. Det stöttes bort någon gång ca i vecka 6. I torsdags kom en liten blödning sådär vid elva-tiden. Jag störtade från jobbet, "det har hänt nåt, jag måste åka". Ringde A - "det blöder, vi måste åka till akuten!". Hade ringt gyn-akuten innan. Fick svaret att antingen kunde jag avvakta en större blödning eller så kunde jag komma och titta så att allt var bra. Vem vill sitta på jobbet och vänta på att ens bebis, som aldrig hann bli en bebis, ska blöda ut?

Så vi åkte. Fick vänta i 4 timmar. Hann bli lugna. Inget mer blod kom. Vad vi skulle skratta sen när vi fått veta att allt var bra. Typiskt oroliga förstagångs-föräldrar. Allra sist fick vi komma in. Den ena efter den andra passerade oss i den sittande kön i väntrummet. Vi var inte prioriterade. Antingen så lever vår bebis, eller så kan man inget göra.

Sen kom en sköterska. Dag-passet var slut. Vi fick vänta en timme till på att natt-läkaren skulle komma. "Gå gärna och ta en fika". "Titta på TVn här så mycket ni vill". Så där satt vi. Lösgodis och tidiningar. Det blev mörkt.

Sen kom doktorn. En man. Han var svensk, medelålders. Såg snäll ut. Ungefär som min kompis Emmas pappa, som jag avgudar. Vi fick prata lite. Förklara. "Var blodet ljust eller mörkt?" "Har du ont?" Nej nej, inte ont. Och blodet var nog inte så mörkt. Och inte alls mycket. Försökte släta över lite. Kändes fånigt att vi alls var där.

Upp i stolen. A fick stå bakom, hålla handen om jag ville. Det behävdes inte sa jag. Det här var ju inte så farligt. Vaginalt ultraljud. Kondom på instrumentet, kändes bisarrt. Ser på skärmen att inget finns där. Hjärtat slår fortare. A är knäpptyst. Tänker att det ska nog se ut så på skärmen. Doktorn säger inget. Han vänder och vrider på instrumentet. Söker och knappar. Tystnad. Tillslut, en djup suck. "Ja, det är ingen normal graviditet det här". Nähä. Känner klupmen i halsen. Kanske växer bebisen bara på fel ställe? Det kanske går att ordna? "Vad är det då?" "Det är en så kallad ofostrig graviditet". "Vad innebär det?" Darrig röst. "Det finns inget foster". Djup suck igen. Snälla ögon. "Min fru hade tre missfall innan vi fick barn".

A viskar i mitt öra. "Det är ingen fara Jenny. Jag vill ju ha barn med dig. Det blir bra".

Blodprover. Ny tid på måndagen för att undersöka och bekräfta. Inget farligt. Väldigt vanligt. 30% av alla graviditeter slutar i missfall. Kom tillbaka akut om du får stora blödningar eller väldigt ont.

Vi går ut från gyn-akuten. Ut i korridoren. Ut till verkligheten. Tårarna rinner. Varm kram av A. Vi är med ens så nära så nära. Parkeringsböter på bilen. Sitter en stund i bilen. Tårar tårar tårar.

Åker hem. A tänder ljus. Han är så ledsen. Trodde inte han skulle bli så ledsen säger han. Men han hade varit så glad senaste veckorna. Hade vant sig vid tanken, för honom var vi redan tre. Det var ju den perfekta tiden att bli pappa nu, han hade bara inte förstått det innan. Han hade sett fram emot det. Han gör som han brukar, ringer runt till familj och säkt. Vill att alla ska veta. Jag hör hur han pratar, känner värmen i min kropp. Min A. Min fina, känsliga A. Min A som älskar barn, barn som älskar min A. Lekfulla A. Svärfar börjar gråta. Lägger på luren. Hade ingen aning om att han hade sådana känslor. Brukar inte visa sånt.

Jag är med ens totalt lugn. Inga mer tårar. Känner lättnad på något vis. Det var inte meningen. Nästa gång blir bättre. Då är vi beredda. Då blir vi glada på en gång.

Lugn hela kvällen. Värre för A. Känner mig så stolt över att jag hanterar det hela så bra. Jag är ett stöd till A. Jag hanterar en kris.

Lugn hela fredagen. A har det jobbigt på jobbet. Men jag är lugn. Mår faktiskt bra.

Vaknar på lördgen. Tidigt. Kan inte somna om. Känner att min kropp är arg. Frusterarad. Det är grått ute. Allt känns fel fel fel. Tillbaka till tråkiga vardagen. Inget att se fram emot. Det kryper i kroppen. Jag är sur. Sur och arg. En pest att vara i närheten av. Tårar. Ilska.

Tar mig samman. Vi åker och fikar. Zetas Trädgård. Mysigt. Glasväggar med värmeljus. Träd utanför. Vid bordet bredvid sitter en liten tjej. Gissar på 8-9 månader. Hon är så lycklig. Kan inte sluta titta på mig. Skrattar. Flirtar. Jag får tårar i ögonen. A får tårar i ögonen. Känns bättre efter en stund. Hon får oss att skratta. Det lättar. Ilskan lättar för en stund. Det blir nog bra.

Middag hos svärfar. Vi pratar lite om det. Jag håller mig i schack. Känns okej säger jag. Och det gör det. Känns okej. Det blir nog bra. Som ett mantra. Det blir nog bra.

Söndag. Irriterad. Frustrerad. Förbannad över orättvisa i världen. Det är synd om mig. Det är synd om A. Varför i helvete ska han drabbas av allt? Kan jag aldrig aldrig få vara lycklig. Det var ju min tur. Gräver ner mig i "jag är ett offer"-träsket. Enorm frustration. Vad finns det nu att se fram emot? Grå grå grå höst. Regn. Jobb jobb jobb. Jobba, äta, sova, skita. Det kliar i min kropp, i min själ. Bokstavligt. Kliar, retar, irriterar.

Blir besviken på mig själv. Det gick ju så bra först. Jag var exemplarisk. Hanterade sorgen med förnuft. Såg framåt. Var så säker på att det skulle bli bra. Det var meningen. Jag var lugn. Glad. Ett stöd. Kom närmare A. Så nära som aldrig förr. Kände kärleken stark, starkare, starkast. Det var vi. Vi kommer få en familj. Inte nu. Men nog snart. Nog. Det blir nog bra.

Nu bara ilska. Känner att jag stöter bort. Är dum. Får ångest. Förlåt. Menar inte att vara dum. Är bara så jäkla ledsen. A förstår. Jag får vara precis som jag vill. Får ändå ångest. Vill ju känna den där kärleken. Vill vara duktig. Vill vara nära. Vill vara klippan.

Måndag. Tillbaka till sjukhuset. Känns ganska bra. Vi väntar. Skrattar lite. Fikar. Mer prover. Ny doktor. Kvinna. Ny undersökning. Jodå, det finns inget foster. Graviditetshormonerna har börjat gå ner. Kroppen börjar så sakta förstå. Men mer ska ut. Hur vill vi göra? Tabletter för att påskynda? Skrapning? Det bästa är att vänta. Att det ska få ske naturligt. Kan ta någon vecka till, eller så händer det om en timme. Troligvis en stor blödning. Kraftiga smärtor i magen. Upp till oss. Vi har ingen aning. Vad brukar folk göra? Bestämmer tillslut att beställa tid för skrapning nästa vecka. Ge kroppen en chans. Det finns ingen tid förrän om 10 dagar. Den 3:e november. Operation. En liten. Men dock operation. Ska sövas. Får tabletter. 4 timmar innan. Vidgar livmodern. Får sjukskrivning. Vägrar sitta på jobbet och vänta på blodet.

Så kommer sorgen. Den jag inbillat mig att slippa. Det kommer ingen bebis. Det går upp för mig. Ingen familj. Ingen vagn med sovande bebis på våra nya plattor medan vi fikar på nya uteplatsen. Igen sovande bebis på A's mage. Ingen liten mun mot mitt bröst. Ingen människa hälften jag och hälften A. Ingen familj i sängen. Inga trassliga lakan. Ingen kaos. Ingen familj. Ingen familj. Fan fan fan. Tårar. Tårar. Vi pratar och pratar. A tröstar. Kramar. Klappar. Pussar. Han känner sig bättre. Försöker förklara för mig att nu VET vi ju att vi kan få barn, vi behöver inte oroa oss längre. Vi kommer att få en familj. Inte precis nu, men senare. Men kanske ska vi vänta lite? Smälta detta? Ingen stress säger han. Kanske bättre att vänta lite nu, när det ändå blev så här? Kanske bättre att han får plugga klart först? Vi behöver inte fatta några beslut nu. Vi väntar tills din kropp återhämtat sig. En sak i taget. Så lugn. Så sanna ord. Men jag vill ju nu. Vill inte vara förnuftig. Vill inte tillbaka till verkligheten. Men Jenny, vi har det ju så bra tillsammans säger han. Vi kan njuta av det. Är du inte lycklig med bara mig? Jo! Fattar han inte. Det är ju det jag är. Jag är så lycklig och älskar honom så vansinnigt mycket att jag vill ha en familj. Vill njuta. Han förstår. Det blir bra Jenny. Vi ser vad som händer. Om det blir en ny bebis snart så blir han glad. Men vi behöver inte stressa. Vi har all tid i världen.

Inser att han har rätt. Börjar omvärdera min tillvaro. Inser att mitt jobb, "kontors-jobbet", inte funkar. Jag kan inte låtsas. Jag mår dåligt. Det tömmer mig totalt. Jag vill fly från det. Jag måste få harmoni. Jag stod ut, för jag skulle ju få en familj. Skulle slippa jobbet, komma därifrån. Få njuta av min familj. Det var min tur. Få vara den jag är. Uppskattas för den jag är. Få ge kärlek. Få ta emot kärlek. Få ta hand om. Min familj. VÅR familj. Få skapa värme, gemenskap. Vår egen familj. Vi skulle ju vara så nära i vår familj.

Försöker aktivera mig. Gör en lista. Städa. Baka. Fixa. Läsa. Skriva. Leta nytt jobb. Hitta lyckan i mig själv. Hitta min väg. Forumet för mig. Måste ha en alternativ inkomst till min firma. Eller kanske plugga? Skriva boken? Tänk om pengar inte styrde. Tänk att få självförverkliga totalt. Tänk att få gå Kulturama. Sjunga. Hela dagarna. Mys-overall om jag vill. Bygga upp självförtroendet. Inser hur det brutits ner under tiden på "kontoret". Elaka kollegans psykningar. Inte ens den starkaste klarar det. Kaos hela tiden. Snack. Två tjejer innan mig har slutat. Men ingen vågar säga varför. Kanske skulle jag våga? Att hitta min väg. Att inte fly. Att inte bry mig. Gå min väg. Våga. Ny styrka. Den som är jag.

Och sen, en familj. Jag och A. Och någon mer. Kärlek. Vår familj. Den finaste. Den starkaste. Klarar allt.
Sen. Eller snart. Vi får se.

2005-10-19

Bokprat

Skilda verkligheter av Marianne Fredriksson

Nu måste ni lyssna (läsa) noga. Detta är en bok som måste läsas.

Angelica och Jan möts och blir blixtförälskade. Deras kärlek växer sig oerhört stark men de kommer från skilda verkligheter, eller, de har olika världsbilder. Angelica är vad man kan kalla "flummig" medan Jan ser allt utifrån vetenskapen. Det som förenar dem är deras respektive trassliga barndom samt rädslan för att förlora varandra. Boken är en resa genom deras relation och deras kamp för att kunna leva tillsammans, för att kunna fungera som människor.

Det som retade mig lite med boken är dialogerna mellan personerna. Mig veteligen så pratar och agerar människor i allmänhet inte på det viset. I Jans och Angelicas värld har alla i deras närhet ett förvånandvärt djup och självinsikter som gör en grön av avund. Alla tycks ha något klokt att dela med sig av och känslorna svallar hos alla. Men efter ett tag så slutade jag reta mig och bestämde mig för att njuta istället, njuta av dessa otroliga relationer människor emellan! Och det ÄR ju faktiskt en fiktiv historia.

Dessutom är det en lärorik bok (alla fakta är sanna), jag får veta mycket om det mänskliga väsenet, om hur hjärna och själ fungerar och samverkar. Mycket intressant!

Jag njuter genom hela boken och mina tankar spinner egna nät och funderingar över liv och kärlek föds. Men. Och detta är ett stort MEN. Mot slutet av boken tar historian en fruktansvärd vändning. Det knyts i magen på mig och obeskrivliga känslor av sorg och obehag bildas. Det är hemskt, det är intensivt och det är tyvärr säkert något som händer i verkliga livet. Bokens slut är inte vad jag väntade mig och det lämnade mig med en stor sorg.

Jag vill inte avslöja något mer. Läs boken!!

2005-10-18

Hungrig
Äter lite lagom
Vill egentligen vräka i mig
Blir proppmätt, trots lagom
Mage känns som den ska sprängas
Väntar 10 minuter
Hungrig
Illamående
Hungrig
Illamående
Äter
Proppmätt
Hungrig
Illamående
osv.

Någon som känner igen sig? :-)

Jag är publicerad!

Oj, detta är stort för lilla mig. I Glöds diktsamling "Bläck på mina fingrar" som kom ut 2000 är två dikter signerade "Jenny" med. Och denna Jenny är ingen mindre än JAG! Båda dikterna är innerliga kärleksdikter till min A. Jag har båda orginalen kvar, den ena skriven i ett slitet rutat block och den andra på en lös lite trasig lapp. Jag ska lägga fram både boken och orginalen till A så att han ser dem när han kommer hem. Jag har redan ringt och berättat och jag tror faktiskt att han blev lite rörd.

2005-10-17

Att vara en bra vän

Att vara en bra vän är svårt. Speciellt när man som jag har ett sånt otroligt behov av att ha ensam-tid. Jag känner ofta att jag inte räcker till, att jag borde finnas där mer.

Och idag ska jag finnas där för kompis G. Hon är lite deppig, känner sig ensam och hösten knackar hårt på hennes dörr. Vi promenerar ofta ihop G och jag och då avhandlar vi livets all glädje och sorg.

Men idag ska jag pyssla om henne! Jag ska göra ärtsoppa och pannkakor med glass, och så ska vi titta på Monster in Law med Jennifer Lopez som jag fått på DVD. Vi ska ligga i soffan nära varandra och mysa.

Jag ser fram emot det!

Relationer - del 2

Vi har pratat och pratat och pratat. I lördags natt, i går och i dag. Vi har pratat förr, vi pratar jämt (nästan för mycket ibland!) men detta var annorlunda. Precis som Jonna skrev i en kommentar till mig, så ställs allt på sin spets nu när jag är gravid. Och det jag lärde mig i dessa samtal vi haft nu är att det inte bara gäller mig. Det gäller A också. Och jag blev påmind om vilken fantastisk människa han är, hans djup, hans tankar och hans förmåga att ta till sig och hans vilja att vara en bra man.

Jag tog upp det här med alkoholen igen. Jag var beredd på att han skulle gå i försvar. Det gjorde han inte. Tvärtom var det han som sa att det är ett varningstecken, det här med att han inte kan sätta stopp. Jag har gärna förklarat det med barnslighet, med att han vill att livet ska vara en fest. Men A var modig nog att vara klarsynt. Och han har fått nog, han blir rädd för sig själv. För orden han säger när han dricker, för tankarna och för flykten. Han vill inte vara så. Han anser det inte vara ett dugg trevligt eller charmigt och det passar inte ihop med den bild han har av sig själv eller med den bild han har av sin framtid. Han vill att jag ska veta att han är en bra människa, att han satsar på oss, att han vill vara den bästa pappan man kan vara och den bästa partner till mig. Han vill INTE att hans barn ska se honom tappa kontrollen. Han ser för varje dag mer och mer fram emot barnet, mot att vi ska bli en familj. Han vill jobba med sig själv, sluta bry sig så mycket om vad omgivningen tycker, vad hans kompisar tycker. För ofta är det så att han gör saker för att behaga andra, han tar på sig ansvaret för att det ska bli kul och han vill så gärna vara omtyckt och "rolig". Detta resulterar i att det blir för mycket, och att han gör saker bara för att han är rädd att annars förlora sina vänner. Jag försökte förklara att han är fantastisk precis som han är, att hans riktiga vänner kommer att finnas där ändå - kanske ännu mer när han vågar vara precis den han är. Och för första gången i sitt liv verkar han vara redo att vara just den han är, även om det nog inte kommer bli helt smärtfritt. Vi kom också överens om att om vi märker att han inte klarar av detta, att dra gränser när det gäller alkohol, så ska vi se till att han får hjälp.

Det är omtumlande, att få denna otroliga respons! Inte ett hårt ord, inga försvarstal. Total ärlighet och total samstämmighet.

Jag är helt slut!

2005-10-15

Blivande föräldrar

Jag: "Jag tycker det känns så mysigt. Sedan vi var hos barnmorskan och pratade känns du så trygg och glad. Och det gör mig trygg."

A: "Ja... Jag tänker på när vi åker hem från BB. Då är vi tre. Då är det liksom vi tre. Vi är en familj och det är liksom vi och ingen annan. Det tycker jag känns mysigast."

Sparar detta långt in i hjärtat, på den bästa platsen. En av de allra bästa sakerna med A, är hans förmåga att prata om känslor.

Relationer

Oj, vad mina tankar kretsar runt relationer just nu. Jag tror att alla relationer har en eller flera ömma punkter. Något som är känsligt, eller något man är oense om som man liksom aldrig kan komma att bli överens om.

Igår fastslog jag att A och jag har tre punkter som är jobbiga. Sett ur min synvinkel alltså.
1) A vill inte gifta sig.
I hans släkt finns ingen giftastradition. Hans föräldrar var inte ens förlovade. Han förstår inte alls poängen med att gifta sig, ser inte meningen med det. Han tycker att det största som finns, det som verkligen förenar, det är när man får barn tillsammans. Vad kan bli större än det? Och visst, han har en poäng i det. Men jag känner att man är en riktig familj fullt ut när man gift sig. När man har samma efternamn. Man har fått ha den här speciella dagen tillsammans, en dag som bara är vår. Där vi förenades, där vi lovadr varandra. En dag att minnas, fira och tänka tillbaka på med glädje. Det är inte det att jag vill ha ett stort kyrkbröllop. Tvärtom. Jag vill gärna ha ett mindre bröllop hemma i vår trädgård, eller vid havet någonstans. Med våra närmaste. Jag vill vara vacker i en klänning, jag vill att pappa ska leda mig fram till A. Att han ska le mot mig och vara stolt över hans fina blivande hustru. Jag vill ha en speleman som spelar en fin folkvisa på fiol. Jag vill ha en rolig fest med live-sång (helst av Sara Löfgren och Tommy Nilsson. Helt galet, men det skulle jag helst vilja!). Jag vill bli fru A!

Vi får se hur det blir. Jag har abslout ingen brådska. Jag vill bara veta att den dagen kommer. Att vår speciella dag kommer.

2) A blir alltid väldigt berusad när vi är på middag eller fest.
Det gör mig vansinnig. Han har absolut ingen gräns, vet inte alls när det är dags att övergå till vatten. Som en svamp! Okej om man partar till rejält när man är på fest. Men på en vanlig parmiddag är det inte allt för lustigt med en kille som sluddrar, säger konstiga saker, somnar och måste stanna bilen på vägen hem och kräkas. Och varje gång efteråt har han någon dålig förklaring som: "jag var så trött" eller "det måste varit fel på maten" eller "jag har nog en infektion i kroppen". Eller hur!

3) A vägrar att fira påsk eller nyår någon annanstans än i sin stuga i Norge.
Han fullkomligt vägrar. Han har varit där varje år sedan han var 1 år och älskar stället. Varje år samma visa. Först middag i stugan (skaldjur), sedan raketskjutning klockan tolv och sedan en 20-minuters promenad i 30 graders kyla ner till hembygdsgården där ungdomarna i byn ordnat fest. Som alltid är på samma sätt. Fulla 17-åringar som sjunger karaoke och hånglar. Men för A är det speciellt. Han älskar sina norska vänner som han kännt hela livet. Han minns hur nyår var när hans mamma levde. Han vill att det ska vara just så. Han älskar samhörigheten mellan både unga och äldre ungdomar, att alla håller ihop och har kul tillsammans. Jag känner mig SÅ trött på det. ALLTID samma sak. Jag får aldrig fira nyår med min familj eller mina vänner. För jag vill ju såklart fira med A! Några gånger har jag stannat hemma och gått på fest eller åkt till mina föräldrar eller syskon, men jag känner att nyår vill jag fira med min partner. Så det blir till att välja mellan pest eller kolera känns det som. Och A är totalt orubblig när det gäller detta. Vi har varje år gigantiska diskussioner när nyår närmar sig men han kan inte kompromissa. Nix. Så otroligt frustrerande. Jag har föreslagit att vi kan bjuda med några vänner (nu är det alltid jag, A, hans pappa, hans kusiner och ibland någon av deras föräldrar) och kanske stanna i stugan och ha vår egen fest. Men nej. Det går inte. Det ska vara så som det alltid varit. Suck!

Det jag vill komma till är att jag undrar om man helt enkelt får acceptera vissa saker. Att man inte kan vara överens om precis allt. Att man får "ta det onda med det goda". För det goda överväger ju naturligtvis, annars skulle jag ju inte välja att dela mitt liv med A. Vad ska man strida för? Inför vad ska man kapitulera?

2005-10-14

Åsså stövlarnas tur





Ja, så var man visst inte så hemlig längre. Skynda att titta för det kan hända att jag får ångest och måste plocka bort den :-) Som vanligt ser jag helkonstig ut, jag ser alltid sne ut på bild för jag gör nån konstig min för att slippa visa tänderna. Vilka idéer man har...

Okej, here we go...

















Magen slutet av v. 10
Vad tror ni, en eller flera? :-)

2005-10-13

Gröna fingrar?


Cecilia visar en sån härlig bild på fina blommor i hennes trädgård. För alla som liksom jag blir gröna av avund visar jag härmed en bild på hur min trädgård sett ut hela sommaren :-)

Men hjälp!

Jag har ju glömt att skiva värsta nyheten!

Jag shoppade ett par stövlar to die for igår! Fast jag inte hade råd! Wiie, vad jag är wild and crazy. Jag tog pengar från vårt sparkonto som vi har till elräkningar och sånt. Är jag inte en ansvarstagande blivande moder, så säg?

Hur som helst, de är mörkbruna i läder med gummisula och en inte allt för hög klack i gummi och så har de en snyggt lagom rundad tå. Jag köpte dem på Nilson men det finns tyvärr ingen bild på hemsidan. Men snygga är de vill jag lova! Jag är rätt stolt över att jag köpte något snyggt och raffigt istället för praktiskt som vanligt. Kanske jag skulle ta och fota dem med digitalkameran och visa? Kanske jag även skulle ta och fota min (i mitt tycke) gigantiska "i tionde snart elfte veckan mage" också så ni får se varför jag befarar tvillingar :-)

Illa

Jag mår illa. Inte (för att citera Magnus Uggla) för att Lotta Engberg står i raffset vid sin villa, utan för att jag ätit två chokladbollar. Size big, från Wienerkonditoriet. Det var vansinnigt gott men två stycken på raken var lite att ta i. Jag mår grymt illa.

Om nu någon är intresserad.

Alltså,

folk på det här j*kla "fina företaget" gör mig spyfärdig ibland. De ska ha och ha, man ska serva och serva. Ibland känner man sig som en hushållerkska/slav/mamma/springschas/I am what you want me to be. De förutsätter att man kan trolla med knäna, att man inte har något liv utanför arbetet och att världen kretsar kring dom.

Några exempel på förfrågningar:

1) Kan du ordna så att vi kan få middag här, vi som jobbar sent? På alla andra firmor i branschen har dom så.
2) Kan du ordna så att det även står stilla vatten i kylen? (vi har 118 sorters olika Loka och Ramlösa och läsk och juice. Tydligen så är det svårt att hämta vanligt vatten i kranen)
3) Min fru fyller 40 år/Vi ska ha grillfest med grannarna - kan du fixa en inbjudan?
4) Vi har bröllopsdag, kan du kila upp till "hallen" och köpa lite färska räkor åt mig?
5) Jag har satt en grej på print, kan du passa vid skrivaren och komma med dokumentet till mig?
6) Jag har inte ätit någon frukost idag, kan du kila ner och köpa en macka till mig?
7) Klockan 12 (när alla andra går på lunch, men hey! Jag kan svälta.) - Kan du fixa den här grejen åt mig, måste vara klar klockan 13.

osv. osv.

Jag kräks!!!

Finnes: Gravid, snäll, kreativ och lojal tjej i sina bästa år.
Säkes: Inspirerande deltidsjobb där utrymme för fantasi och kreativitet finnes.

2005-10-12

3 veckor kvar...

...tills ultraljudet och NUPP-testet. Känns som en evighet! Men det går nog fort. Vill bara ha det gjort! Och så vill jag se vår lilla bebis simma runt i magen. Det ilar i hela kroppen när jag tänker på det!

A hoppas att vi ska få veta kön redan då, men jag tror jag vill vänta lite med det. Det är så spännande att fantisera och fundera över om det är en flicka eller pojke! Men jag vill nog också ta reda på kön vad det lider. A känner att det skulle vara lättare att ta in och förbereda sig om han vet lite mer om vem det är som döljer sig därinne. Och som barnmorskan sa, det kan göra det hela lite mer personligt. Det är så SPÄNNANDE! Gode gud, låt nu allt gå bra...

Jag känner mig mammig idag. Vill liksom fixa och dona och "boa mig". Ska gå på lunchen och handla en duschcreme från
Dermanord, vill undvika kemikalier intill kroppen så mycket som möjligt. Och ikväll ska jag blanda till "magoljan" (kommer även att användas på rumpa och lår) som ska innehålla sheasmörolja, vetegroddsolja, solrosolja och olivolja. Jag har ju gått en kurs i naturkosmetik, och det är ju även naturkosmetiska produkter jag använder i mina behandlingar. Det är SÅ intressant vad vi väljer och inte väljer att preparera vår kropp med! Helt vansinnigt vad vi lurar på hud och hår pga att reklamen säger "because you're worth it". Ett litet tips är att vetegroddsolja är suveränt mot bristningar, både förebyggande och när de redan har brustit. Den luktar lite speciellt dock. Det ska även vara bra att smörja sig med vetegroddsolja på mellangården (heter det så?) för att undvika att spricka vid förlossningen... (hua, hemska tanke!) Jag tycker nog det kan vara värt att testa :-)

Bokprat

Stum sitter guden av Anna Jansson

Jo, jag måste säga att jag gillade den.

En man hittas mördad på ett sätt som kan liknas vid ett Midvinterblot och har kopplingar till asatron. Maria Wern, som trodde att hon skulle få en lugn jul med sin man (strulig och hopplöst impulsiv) och deras två små barn dras in i mordet som tar allt hemskare proportioner och även kopplas samman med hennes privatliv...

I början av boken var jag inte så imponerad, men jag ändrade mig efter ett tag. Mordintrigen är väldigt spännande och Anna Jansson har gjort en research som imponerar på mig och jag får mycket kunskap om asagudarna som jag inte hade innan. Dessutom är intrigen sådär obehaglig och "psykisk" - något som jag alltid läser med skräckblandad förtjusning!

Något annat som jag uppskattar är att det handlar relativt mycket om Maria Werns familj, om hennes kamp att få ihop arbete och privatliv, om livet som hårt arbetande småbarnsmamma, om den jobbiga svärmodern och om hennes relation med maken. Och sånt gillar ju jag som bekant!

Så ja, jag kommer att läsa nästa bok i serien också! Jag är nyfiken på hur det går för Maria samt hur Anna Janssons skrivande utvecklas i de kommande böckerna.

Nu läser jag en oerhört fascinerande bok, nämligen
Skilda verkligheter - en kärlekshistoria av Marianne Fredriksson. Oj vad bra den är! Mer om den när jag läst klart...

2005-10-11

Jag - en salt brutta!

Mmmmm... äter kopiösa mängder salta godisar. Favoriterna har de senaste veckorna varit "Kryptoniter" men nu har en annan stark kandidat kommit fram. Nämligen "Jätte salt" som jag hittills bara sett på Pressbyrån. MUMS! Problemet är bara att jag får lite ont i magen när jag sätter i mig sådär en 10 st på raken. Men jag kan ändå inte hejda mig! Är man en salt brutta så är man :-)

Kärlek = oro?

Kärlek!! Jag vaknade upp i morse och kände hur mitt lyckliga hjärta bultade! Jag har världens bästa A, världens bästa bebis i magen! Hur kan man vara så lyckligt lottad?

MEN (för när det gäller mig så finns det ju alltid ett sabla MEN) - jag är så förbaskat orolig. För allt. Jag har insett att jag från och med nu kommer att spendera hela resten av mitt liv med att oroa mig för 1) bebis 2) A.

Nedanstående lista beskriver oroandet över bebis i kronologisk ordning:
1) Tänk om jag får missfall
2) Tänk om det är fel på bebisen
3) Tänk om vi drabbas av plötslig spädbarnsdöd
4) Tänk om den blir mobbad i skolan
5) Tänk om den blir överkörd
6) Tänk om den blir våldtagen
7) Tänk om den bli deprimerad
8) Tänk om den blir våldsbenägen
9) Tänk om jag misslyckas som förälder och därav blir mitt älskade barn något av punkt 7 el. 8.

Ja, listan kan bli hur lång som helst...

När det gäller A är oron främst som följer:
1) Tänk om han tröttnar på mig
2) Tänk om han drabbas av den stora passionen (jag vill ju gärna tro att det är jag, men man VET ju aldrig) och säger till mig nåt i stil med att: "Jag älskar dig Jenny, men jag måste lämna dig. Jag har aldrig kännt så här förut. Det är så här det ska kännas. Förlåt. Jag kommer givetvis alltid att bry mig om dig och jag vill att du ska vara lycklig."
3) Tänk om han inte är lycklig
4) Tänk om vi får för lite tid tillsammans och glider ifrån varandra.

Tilläggas måste dock att min oro ang. A är mycket mindre nu än förr. Jag känner mig SÅ mycket lugnare och tryggare och jag litar mer på vår kärlek. Efter nästan 9 år tillsammans vore väl f*n annars! Och jag lovar, min "nya" trygghet gör under för relationen!

2005-10-08

Oh what a day!

Mmmm... jag bara myser när jag tänker på gårdagen! Klockan åtta infann vi oss hos barnmorskan. Ulla hette hon och vi gillade henne direkt! Vi var där i en och en halv timme och pratade och pratade och pratade och fick massa bra information. A var så fin och pratade massor, om hur han känner inför att hans mamma aldrig kommer att få träffa barnet bland annat. Hon gick bort när A var 18 år, bara 4 månader efter att vi träffats. Dom var bästa vänner, pratade om allt, satt på nätterna i köket och pratade och fikade, tittade på TV... Det är svårare för honom än vad jag förstått, det här med att hon inte finns nu när vi ska få barn. Så det var skönt att han vågade öppna sig även för Ulla och berätta hur han känner.

Vi fick också en remiss till att få göra NUPP-provet, eftersom min kusin har Downs syndrom. Det känns väldigt skönt! Sen gjorde vi lite blodprover på mig och det visade sig att jag hade lysande järnvärden vilket kändes mycket bra. Hon klämde även lite på magen men trodde inte att den var onormalt stor. Så A har väl rätt, det är väl mina gaser :-) Men vi får väl se!

Vi höll också på att skratta ihjäl oss alla tre när vi skulle berätta om sjukdomar i släkt och familj. A hade inga som kunde var värda att nämnas, men jag kunde kryssa för på nästan allt hon frågade om: medfödda klaff-fel i hjärtat(mamma), diabetes (faster), Downs syndrom (kusin) och mano-depressivitet (farfar). Det blev lite komiskt fast det egentligen är tragiskt. Tur att man kan skratta!

Det var verkligen en positiv upplevelse och jag märkte även på A att han uppskattade det väldigt mycket och blev stärkt. Efteråt gick vi och fikade och mös lite.

Sedan åkte A till jobbet och jag gick hem och hade två helkroppsmassager och en ansiktsbehandling. Phu! Jobbigt men härligt! Den ena massagen var på en tjej som ska föda om två månader och det var SÅ mysigt kan jag lova. När jag masserade magen så kände jag hur den lilla bebisen simmade runt. Den tyckte nog det var skönt! Mamman uppskattade det enormt och gjorde små ljud av välhehag hela tiden :-) Funderar nu på att sätta upp en lapp på MVC, kanske fler blivande mammor som vill ha massage.

Sen skickade jag SMS till A att en överraskning väntade när han kom hem. Jag tappade upp ett skumbad och tände en massa ljus och ställde en kall öl bredvid badkaret så att han bara kunde hoppa ner när han kom hem. Och medan han badade gjorde jag i ordning jättefina räkmackor på mini-tekakor och en till öl till honom och smaskiga ostmackor och té till mig som inte gillar skaldjur. Jättemysigt!

Idag har vi varit på inredningsmässan i Älvsjö, det var kul men varmt och väldigt mycket folk! Köpte inget, men hade lätt kunnat skaffa någon av alla jacuzzin, ångduschar eller TV-apparater som det frestades med! Vi kikade lite på luftvärmepump som är nästa projekt här i huset. Alltid är det nåt!

Nu ska vi göra pommes frites och korv, ett par kompisar och deras lilla dotter kommer över. De kommer från Estland men han har bott här nästan hela livet. Hon däremot har bara bott i några år och pratar inte så jättebra svenska och är rätt blyg, men vi har träffats ganska många gånger så hon börjar tina upp nu. Leksaksgalna A har såklart varit och inhandlat en My Little Pony-likande leksak till lill-tjejen så det blir nog roligt :-)

Det var allt för denna gång! Kram på er!

Ps. H: jag såg en annons att Mama Mia utför NUPP-prov, så om du bor i Stockholms-området kan du alltid ringa dit och höra dig för. Det är där som en bekant till mig gjort sitt prov och jag tror hon sa att det kostar 1000 kr om man är under 34 år.

2005-10-06

Smärtsamma minnen

Skapandet av Ur mitt hjärta väcker minnen hos mig. Jag läser mina gamla dikter, tankar och minns. Minns hur ensam jag kände mig. Hur smärtan rev och slet. Hur tårarna aldrig ville ta slut. Det är konstigt. Var det jag? Känns som en annan person. Som jag skrivit förr - en annan tid, ett annat liv. Någonstans långt inne i mig har den tiden legat instängd i en liten låda. Nu har den öppnats på glänt. Varför? Kanske är det någon som vill säga mig något med det. Kanske är det inte meningen att jag ska glömma helt, utan kanske ska jag bära det med mig av något skäl. Kanske finns det någon jag kan hjälpa?

Och så alla kärleksdikter till A. Helt otroligt. Att man kan älska någon så.

Fan. Nu börjar jag grina.

It's two!

Jag har fått en hunch. Det sägs ju att man blir mer intuitiv när man är gravid. Min intuition säger mig nu att det inte bara är en utan TVÅ bebisar i min mage. Det bara måste vara så för jag är jättetjock! I slutet av nionde veckan! Jag skulle lika väl kunna vara i minst fjärde-femte månaden och det börjar bli lite besvärligt att försöka hålla in magen varje gång jag passerar en kollega i profil!


Får man ändra sig?

Jag skulle skrivit i det förra inlägget att jag önskar ibland att jag var Bodil Malmsten. Just nu önskar jag inte det.

Jag älskar livet precis just nu. Igår gjorde jag inte det. Kände mig överj*vligt trött, uppgiven och fast i den berömda spiralen. Idag är en bättre dag. Kan det ha att göra med att kontorsveckan är slut för denna gång mån tro? Kan det ha att göra med att jag ska träffa bästis-tjejerna efter jobbet mån tro? Kan det ha att göra med att vi ska på första besöket på MVC i morgon mån tro?

Jag = en levande berg-och-dalbana.

Jag önskar jag var Bodil Malmsten

Jag önskar jag var Bodil Malmsten. Jag kan se det framför mig. Jag bor i min pitoreska stuga i Finistere. Jag har vita linnebyxor och en lång vit skjorta med slitsar i sidorna. Flip-flops i läder med lite glitter på. Det spelar ingen roll att Bodil tycker att bara de allra dummaste tror att det bara är enkelt och roligt att flytta från ett land där man levt i 55 år. Jag drömmer ändå.

Jag bor där i den lilla stugan med terracotta-färgat klinker i alla rum. Jag lever på att trolla med ord. På att trollbinda med ord. På morgnarna vaknar jag tidigt. Sätter mig på min uteplats med en espresso och en färsk croissant som jag köpt på min morgonpromenad till den lilla byn. Jag ser havets vågor busa med strandkanten. Jag har en hatt på mig för att inte bli bränd av solen. Jag är rädd om min bleka nordiska hy.


Jag njuter av min ensamhet. Jag har mina ord. Och genom internet har jag kontakt med omvärlden. Jag har fått nya franska vänner. Lite tokiga är de, med konstiga idéer. De dyker upp lite närsomhelst med korgar med god mat, baguetter och vin. Jag är för snäll för att säga att det kanske inte passar just då och vi slår oss ner i mitt kök där jag inte har några skåp med luckor, utan öppna hyllor där mitt slitna porslin står lite huller om buller och mina favorit-koppar hänger på udda krokar under hyllorna. De stannar alldeles för länge och jag glömmer tid och rum när jag återigen berättar om hur vi firar midsommar i Sverige. De ser på mig med nyfikna ögon och skrattar härliga franska skratt.

Ibland får jag besök av honom. Jag hade inte räknat med att bli berörd. Jag ville bara vara ifred med mina ord, mitt hav, min frihet. Men han fanns där. Det är en annorlunda relation. Vi säger inte mycket, men ändå finns inget som inte är sagt.

Så här lever jag. Jag har rum att andas, att känna varje andetag genom hela kroppen. Jag är trygg. Jag är hemma.

2005-10-05

Celebra tofflor

Britney auktionerar ut bl a sina gamla flip-flops till förmån för Katrinas offer. Är det något man borde ha i sin skosamling? Hon säljer även en glittrig bh, kanske något jag skulle kunna ha som amnings-bh? Här kan du se alla pryttlar hon auktionerar ut!

En bebis i huvudet?

Ibland undrar jag om vår bebis växer i mitt huvud istället för i magen. Inte bara av den anledningen att jag inte kan tänka på något annat, utan även för att jag är helt tjock i huvudet! Total förvirring råder!
Se nedanstående lista över förvirrat beteende:

1) Jag tvärglömde portkoden till jobbet (samma kod som varit i två år). Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg den och fick smita runt till den andra ingången där dörren som tur var stod öppen pga att det luktade så mycket sopor i trappuppgången.

2) Häromdagen skulle jag klä på mig. Det gick finfint och jag fick på mig rätt trosor, strumpor, bh och tröja. Och sen sätter jag på mig pyamasbyxorna! Jag insåg efter några sekunder att något var på tok och kunde fnissande sätta på mig de rätta byxorna.

3) A skulle ta ut pengar med mitt bankomatkort. Jag gav honom koden och han åkte iväg. 10 minuter senare ringer han och säger att han slagit koden två gånger men att det är fel. "Det är inte möjligt!" ropar jag. Jag tänker och tänker och tänker men kan absolut inte komma på någon annan möjlig kod. Jag är tvungen att be om respit och få återkomma om en liten stund. A tror att jag har blivit skvatt galen. Jag lägger på luren och försöker förtvivlat komma på den rätta koden. Efter ett par minuter ploppar den upp. Jag hade gett A min gamla kod, som jag inte använt på nästan ett år.

4) Diverse händelser som att glömma busskortet och få vända och cykla hem igen när jag kommit till tågstationen, inte komma ihåg telefonnummer, vad jag just skulle till att berätta för någon etc.

Jisses, var skall detta sluta? Jag har hört att man blir ännu mer förvirrad efter förlossningen!!

Böcker jag vill ha! NU!

2005-10-03

En ny blogg

Från det att jag var i tonåren fram till 20-någonting skrev jag mycket dikter. Eller tankar. Vet inte om jag får lov att kalla det för dikter även om jag gärna vill. Hur som helst, jag saknar det. Jag saknar att sätta mina tankar på print med korta ord och meningar. Ibland långa ord och meningar. Därför har jag skapat en ny blogg. Den heter Ur mitt hjärta och min tanke är att jag ska publicera mina små alster där. Ibland nya, skapade just i stunden och ibland sådana skrivna förr. Jag skulle bli jätteglad och hedrad om ni ville läsa, och kanske komma med någon kommentar ibland.

Jaha ja,

vad ska man skriva idag? Jag känner mig som hjärnan är full av tuggummi och jag har svårt att tro att något vettigt kan komma ur den just nu.

Men, jag kan ju redogöra lite från helgen som var om nu någon är intresserad av det :-)

Fredagen var toppen, jag hade min 18-åriga brorsdotter (eg. är det min brors frus dotter sedan tidigare, men hon har varit med i bilden i över 10 år nu så jag räknar henne såklart som "riktig" brorsdotter) här på massage på eftermiddagen och det var så mysigt! Jag fick dock en liten sentimental attack när jag tänkte på allt hon har framför sig, på alla val och alla möjligheter som kommer att komma i hennes väg... När hon tror sig ha träffat DEN killen, när hon flyttar ihop med honom, när hon börjar på sitt första riktiga jobb... Vi drack té och åt ostmackor efter massagen och tiden bara flög iväg. Det är så härligt att få höra om hennes drömmar och planer, om kärleken och om utbildningar!
(En parantes - jag fick även en smärre ångest-attack över hennes fasta, bruna, släta 18-års kropp. Jag är på väg mot kärringkropp nu!!)

Sedan satte jag mig i bilen och ilade in till stan där jag träffade två gamla jobbarkompisar. Vi hade så trevligt! Vi skippade Roppongi och åt på Helenes Krog istället och MUMS vad gott det var! Och vad MYCKET mat man fick! (Jag beslutade mig för att jag visst hade råd att äta ute) Vi pratade och pratade och pratade och såklart blev det mycket barn-prat :-)

På lördagen vaknade jag och var så vansinnigt trött! Jag masade mig upp och fixade lite sen åkte jag till bästis-Anna i Åkersberga. Vi åt en smaskig frukost med färsk ciabatta, grapefrukt (som för övrigt är en ny craving hos mig!), té, yoghurt och smarrigt pålägg. Sen åkte vi till kyrkan och tittade när bästis-Emmas syster gifte sig och det var så vackert! Vi tjöt som två grisar när en sångerska sjöng Eva Dahlgrens "Guldlock" och brudgummens tårar började rinna. De var så fina!

Sedan åkte vi hem och latade oss och sussade en stund på varsin soffa, sen bar det av till det lokala haket där vi åt onyttig mat och sen handlade vi glass och godis, hyrde en film och så tillbaka till soffan. Där somnade vi när filmen hållit på en kvart och sov till halv två på natten. Sen vaknade vi och tittade på en intressant dokumentär om A-lagare som fick chansen att vara med i ett fotbollslag. Halv tre var det raka vägen till sängen och sen upp klockan åtta. Vi satte i oss ännu en smaskig frukost och sen stack vi och hämtade våra fyllisar till pojkvänner som varit på 36-timmars kryssning med A's jobb. Ojojoj, vilken male-bonding det hade varit! Har nog aldrig sett så många män kramas så mycket när de skulle skiljas åt :-)

A spenderade dagen på soffan, jag fick ett ryck och bakade hallon-grottor och några andra smaskiga kakor med havre och mörk choklad. Och så var jag på promenad med kompis G. Skönt att ha kommit igång lite igen, även om det verkligen inte är i samma fart som förr - jag blir anfådd för ingenting!

Idag har jag träffat min nya bokförare som verkade jättebra. Känns skönt att lämna över det till någon kunnig. En sten lättade! Sen hade jag en massage och sen gav jag mig ut på en cykeltur i det härliga vädret. Jättehärligt! Och så har jag nyss ätit kycklinggryta som jag svängde ihop, tyvärr blev den inte så god som jag tänkt mig (som vanligt) men what the hell. Nu ska jag lägga mig på soffan och äta av mina hembakade kakor och kolla in "Floorfiller". Sen ska jag lägga mig tidigt och läsa! Det blir alldeles för lite läsande nuförtiden. Måste ändras på!

I morgon är det kontoret som gäller igen. Gör mitt bästa för att inte ha ångest men det är fasiken inte lätt. Jag vill egentligen inte vara där så är det bara. Även om jag faktiskt trivs ganska bra med den här tjänsten så känner jag mig så otrygg. Den inre stressen maler och maler... Men, tre dagar torde gå fort. Sen är det fredag och BVC! Spännande!!!!

Ps. H - jag har svarat på din kommentar till det föregående inlägget!