2005-09-20

Vad gjorde gravida innan bloggen fanns?

Tusen tack tack tack till Cecilia, Anna-Karin, MammaMu, Lyckliga Grodan, Aha, Batbut och alla andra gulliga blogg-kompisar som lämnat så fina, uppmuntrande och tröstande kommentarer igår! Det hjälper verkligen.
Och bebisen är fortfarande kvar i magen :-)

Ska försöka hitta tillbaka till lugnet och till det positiva tänkandet.

Vaknade i morse med en ny beslutsamhet att sluta nojja och börja njuta. Det funkade i 45 minuter, tills jag lyssnade av mitt mobilsvar och insåg att det fanns behov av att ha mig på plats på jobbet en halvtimme tidigare än vanligt. Jag kastar mig på cykeln, hinner med ett tidigare tåg, halv-springer (hur lätt är det i klackar?) från Centralen till Stureplan, kastar mig upp till kontoret bara för att få höra att det inte hade behövts. Tack för den televerket! Sedan har dagen fortsatt i den stilen, med jobb upp över öronen och allt skulle förstås vara klart på momangen, helst igår. Lunchrast var det inte tal om, utan jag satte i mig en (förvisso vansinnigt god) smörgås från Sandys vid kvart över två. Phu!

Nu har det dock lugnat ner sig och jag känner mig lugnare inombords än jag gjorde igår. Jag måste bara sluta upp med det här osunda behovet av att vara så jäkla duktig hela tiden, jag är livrädd för att inte vara till lags och att inte vara omtyckt av alla. Herregud, det säger väl sig själv att alla inte kan älska alla!?! Men jag kan nästan inte komma på något hemskare än att någon inte skulle vara nöjd med mig. Det är ju nästan patetiskt.

Jag gjorde som jag skrev igår kväll, jag la mig i badet i en hel massa skum från en underbar badbomb jag fick i födelsedagspresent och pratade med bebisen och klappade magen (som fortfarande är irriterande liten. DET trodde man aldrig att man skulle tycka!). Kände hur lugnet sakta men säkert kom tillbaka. Sen drog jag på mig morgonrocken och la mig under täcket i soffan med en stod kopp té, smörgåsrån och ost. Och så tittade jag på Floorfiller (och sörjde det faktum att jag aldrig blev dansare) och Idol (och sörjde det faktum att jag aldrig blev sångerska) och sen sörjde jag det faktum att jag är så förbaskat jäkla självömkande. Nu är det jag som ser till att börja njuta och uppskatta det jag har och det underbara som ska komma!

Hemliga pappan skriver att han avskyr när man inte vill ta ut något i förskott för att vad som helst kan hända innan vecka 12 osv. Och nu tänker jag hålla med om det. Från och med ska jag njuta! Och INTE stressa. Folk får tycka vad f*n dom vill på jobbet. För här kommer jag! Och jag har faktiskt en bebis i magen! Och den ska stanna där. I alla fall till i maj, då ska den komma ut som det underbaraste och vackraste barnet som världen någonsin skådat!


7 Comments:

Blogger Lyckliga Grodan said...

Grodans livsregel nr 1:

TA ALLTID UT GLÄDJE I FÖRSKOTT!!!!

njut Jenny.. oavsett vad som händer så har du mått bra..
Att ta ut oro och rädsla i förskott
är mental misshandel av sig själv.. och det leder bara till negativa spiraler...
Var Glad.. du är gravid.. det växer en liten människa idig.. i din perfekta kropp..
Njut....

20 september, 2005 19:41  
Blogger Batbut said...

Maj, bra månad. Föds bara kloka barn i maj (som jag t ex *s*). Och Du vännen, ta en dag i taget. En sekund i stöten. Njut, för livet är det som sker nu! Inte sen! Och om Du missar ngt på jobbet - big deal! Det värsta som kan hända är att det kostar flis - so what! Vad är det jämfört med livet som växer i Dig och livet som Du lever? Lyssna nu på en klok tant född i maj: NJUT! Sluta stressa och var snäll mot Dig själv!

20 september, 2005 22:36  
Blogger petra said...

Gratulerar till bebisen! Se till att ta det lugnt nu! Och tack för kommentaren i min blogg. Jag stannade extra länge i stallet ikväll! Det är verkligen ett speciellt band man får mellan häst och människa. Jag vet precis vad du menar!

20 september, 2005 22:58  
Anonymous aha said...

Bra, fortsätt så! :-)

20 september, 2005 23:11  
Blogger B*i*g*g*i*s said...

Slappna av, ta det lugnt, njut av din graviditet (för det är det faktiskt inte alla som vare sig kan eller gör...)! Hoppas bebisen stannar där den ska vara, ända tills våren kommer. Känner igen det där med duktighetssyndromet - det är så jobbigt att vara sån... Vet hur du känner dig! Bigtime!

21 september, 2005 08:37  
Blogger Anna-Karin said...

Jag känner verkligen igen mig i dig och har full förståelse för dina tankar på jobbet. Jag tror också att det är hemskt om inte alla tycker om mig. Det är så befriande att läsa dina tankar.
Det känns skönt att du skriver att du bestämt dig för att njuta, jag vet att det trots att man skriver det och trots att man vill det, ibland kan vara svårt att skita i folk och att sluta oroa sig, men jag hejar på dig! KRAM

21 september, 2005 09:28  
Blogger Bloggkossa said...

Ta det lugnt. Vila. Njut. Se till att rå om dig själv och magen. Med andra ord: ha det bara bra!!
Kram!

21 september, 2005 18:19  

Skicka en kommentar

<< Home