2005-08-09

Upp och ner (lite ledsen)

Mitt humör svänger som en lian fram och tillbaka. Från upp till ner. När jag minst anar det slår mig något som sänker mig. Senast hände det idag när jag var ute på lunch. Jag tänkte först inte blogga om det, min blogg skulle ju vara glad och rolig. Men nu tänker jag att vad i helsike ska jag med en blogg till om inte för att kunna blotta mitt innersta för folk jag inte känner?

Jag hade just läst klart "Stenhuggaren" (mycket bra, skriver mer om den sen!) och kom till tack-delen längst bak. Camilla Läckberg skrev så otroligt fint om sin vän Ulle att tårarna började rinna på mig. Dom rann för att jag tycker det är förjäkligt att Camilla och Ulles närmaste förlorat en sån fin tjej. Dom rann för att det var en sån fin och varm beskrivning, så enkel men den innehöll så mycket. Och dom rannför att jag insåg att jag så gärna vill att någon annan ska säga sådana fina ord om mig. Jag vill också bli kallad gjädjespridare. Jag vill att mina vänner ska känna att jag är stolt över dom. Jag vill bli ihågkommen för att vara omtänksam och snäll.

Jag tycker inte att jag är en människa värd dom orden. Jag tycker inte att jag är snäll. Jag är ingen glädjespridare. Det spelar ingen roll hur många gånger mina nära och kära säger till mig att jag är fel, att jag är världens bästa tjej. Jag tycker ändå inte det.

Det här är en av dom tyngsta sakerna jag måste ta tag i. Jag måste börja älska mig själv som jag är. Vissa stunder är jag vansinnigt stolt över mig själv. Jag vet att jag är driftig. Jag vet att andra tycker jag är duktig. Jag vet att jag är speciell. Vissa stunder är jag stolt över och kan skratta åt det som är jag. Jag vet att jag uppfattas som omtänksam. Jag vet att jag bryr mig om. Jag vet att jag hjälper och ger stöd och inspiration åt många i min närhet och jag vet att jag gör det rakt från hjärtat och att jag gör det bra. Men jag känner det inte. Allra längst in i mig sitter en liten röst och säger åt mig att jag inte är bra. Att jag inte duger. Att jag svikit mig själv. Att jag svikit andra. Det spelar ingen roll att jag VET att rösten har fel. Den överröstar ändå. När jag minst anar det så smyger sig rösten på bakifrån, knackar mig på axeln och säger: "Var nu inte för nöjd och glad, du ska inte tro att du är sådär snäll och fin som du känner dig just nu".

Jag hade mitt första samtal med AnneLie igår. Hon är min underbara svägerska och tillika utbildad socionom. Hon vet vem jag är. Jag har alltid pratat med henne. Hon ska hjälpa mig att reda ut bl a det ovanstående. Och jag är livrädd.

Fortsättning följer.

6 Comments:

Blogger Bloggkossa said...

Är inte heller så värst uppåt idag, (beror nog på abstinens) så vi får väl ta och peppa varandra! *kramar*

09 augusti, 2005 14:53  
Blogger I Jennys värld... said...

Tack mamma mu! *kramartillbaka* Vadan abstinens?

09 augusti, 2005 15:02  
Blogger cecilia öhrn said...

Skönt att du har någon att prata med.

09 augusti, 2005 20:04  
Blogger Batbut said...

I've been there! Och hamnar där en ibland. Ett enkelt tips kan vara att avsluta varje dag med att skriva ned de bra saker Du gjort under dagen, stort eller smått. Så ser Du att Du faktiskt gör bra grejor. Jag kan hamna i totaldepp, när jag inget duget till (inte så bra när jag är konsult). Det går att vända! Du får gärna maila om Du vill veta mer / prata mer

09 augusti, 2005 20:38  
Anonymous audrey. said...

bra där. det är inte lätt med livet. man får komma ihåg att det är okej att vara en människa med sprickor, att det ÄR ATT VARA EN MÄNNISKA att ha sprickor, det går inte att vara perfekt, det är inte eftersträvansvärt att vara perfekt. man ska bara försöka leva så bra man kan, försöka leva livet med alla sprickor. och försöka att inte gå sönder. försöka att älska sej själv med allt vad det innebär. då blir det lättare att älska världen och människorna. bra att konfronteras med den man är! våga erkänna att man är rädd!

10 augusti, 2005 00:26  
Anonymous Jenny said...

Oj. För ett ögonblick undrar jag om jag blivit schitzofren och skapat mig ett alter ego med egen blogg... Men nej, bara en annan människa som känner sig sådär som jag också känner mig ibland/alltsomoftast... Det är svårt att älska sig själv, många av oss är ju i alla fall uppfostrade i åtminstone en förtäckt Jante-kultur, där man inte får vara alltför stolt över sig sjlv, för då är man automatiskt mallig och fel för det...

Du, jag halkade in här för första gången idag, men jag ville bara säga att jag tycker om ditt sätt att skriva och kommer att komma hit mer och läsa. Och så har du ju ett så fantastiskt snyggt namn också! ;o)

Och förresten tycker jag att du ska vara stolt över att du vågat ta upp med någon och prata om det här - det är ju ett jättesteg!

Att leva är att vara livrädd (därav namnet?) tror jag, det är något som ingår i paketet. Konsten är att våga leva ändå, fast man är rädd.

10 augusti, 2005 14:50  

Skicka en kommentar

<< Home