2005-08-15

Jag känner - alltså finns jag

Mitt humör går ju som sagt upp och ner. Jag känner en massa saker, hela tiden. Glädjerus, bus, sorg, ångest, förtvivlan, kärlek, nervositet, spänning och hopp. Och allt det jag känner, det visar jag! Som en öppen bok, som det så vackert heter...

Ibland gör detta mig skvatt galen. Varför kan jag inte hålla tyst? Varför kan jag inte hålla saker inom mig? Vara lite mer is, lite mer kall. Lite mer... hur ska jag säga...okännande.

Men å andra sidan, hur roliga är sådana personer? Inte roliga alls skulle jag vilja säga. För hur stimulerande är det med människor som ständigt bär mask, som ständigt är behärskade och beter sig rätt och riktigt i alla situationer?

Jag funderar vidare och rabblar samtidigt mitt nya mantra:

Jag känner - alltså finns jag.

1 Comments:

Blogger cecilia öhrn said...

Jag håller med dig; jag känner alltså finns jag. Mycket bra mantra! Och har man tre barn får man verkligen veta att man finns!

15 augusti, 2005 21:03  

Skicka en kommentar

<< Home