2005-08-06

Jag - en bitch

Usch, den allra värsta sidan av mig kom fram alldeles nyss. Den där som man helst av allt vill stoppa under en sten någonstans långt in i skogen. Den mörka sidan, som jag brukar kalla den.

Jag hade just kommit hem från IKEA för andra gången idag för jag lyckades med konststycket att glömma rullgardinen jag köpt i kassan. När jag ska gå in så ser jag A stå nyduschad och i fin-skjorta (dvs skjorta som han ej vill ha färg på dvs han ansåg sig ha jobbat klart för dagen). Jag får också syn på hunden som sticker ut nosen genom fönstret (vi vaktar svärfars hund idag, han är på internet-dejt) och inser att jag glömt hämta maten åt honom som svärfar glömde ta med.

Då tar den mörka sidan över.

Likt en barnunge säger jag med gäll och något för hög röst (hjälp, vad ska grannarna tycka?)- "Du får hämta hans mat, jag oooooorkar inte åka iväg igen. Och varför har du den där skjortan på dig? Har du målat klart fönstrena? I så fall kan ju du börja måla fondväggen" (allt i ett andetag). Varpå A svarar (lugnt): "Men du skulle ju hämta den (för det skulle jag gjort redan i samband med första vändan till IKEA), jag har druckit två öl". (Folköl som jag köpte till honom tidigare, när min bra sida var ovanligt bra.)Detta uttalande gav dock den mörka sidan ytterligare näring och jag sa (ännu högre och ännu gällare): "Varför dricker du öl mitt på dagen? Är du alkis?" (Observera att jag sa detta på fullaste allvar. Jag kan verkligen vara hemsk.)

Ja, nu förstår ni väl själva att stenen så att säga var i rullning och tjafset eskalerade. Jag började känna att jag gått lite för långt, men kunde givetvis inte erkänna det utan sa istället: "Nu vet du hur det känns, jag vart precis lika ledsen när du var så sur förra helgen". Lågt. Fånigt. Jag vet. Långsur, jag?

Hur det slutade? Som vanligt. Jag fick ångest och sa förlåt en miljon gånger. Jag tror att det gick hem, men jag har fortfarande ångest, för stackars A har varit jättestressad på sista tiden (och att jag tvingade honom att hjälpa till med sovrummet gjorde lindrade ju inte det precis), och idag var första gången som jag började känna igen honom igen och han var så glad för att fönstrena han målat blev så fina och han kände sig jätte-avslappnad och skulle ta det lugnt och spela sitt nya X-box spel.

Men monstret Jenny (som egentligen bara var sur för att hon själv var ett klantarsel som spenderat halva dagen med att sitta i bilen och åka fram och tillbaka till IKEA istället för att måla klart det för*annade sovrummet) kunde ju inte ta att någon annan fick mysa lite medans hon jobbade och måste därför vara skitelak.

Usch! Varför blir jag sån? Jag önskar att jag efter 8-års förhållande med samma (världens mysigaste) A bara kunde låta honom vara som han är. Och att han kunde låta mig vara som jag är. Att vi liksom istället för att bli skitirriterade när den ena är lite grinig och ALLTID ta det personligt bara kunde ta det med en klack-spark och säga något i stil med "jag tycker om dig också" och fnissa lite och gå och göra något annat.

Härmed lovar jag att jag ska bli världens bästa sambo som alltid är på solskens-humör. Någon som tror att jag lyckas? :-)

3 Comments:

Blogger Bloggkossa said...

Här kommer dagens visdomsord:

Tänk inte på vad han/hon kan göra för dig utan vad du kan göra för honom/henne!

Lycka till!

06 augusti, 2005 17:00  
Blogger Batbut said...

Jenny, kloka ord från en gammal ko. Hon kan den damen! Vet hur det är, ibland brinner det till i skallen. Då kan man ställa sig några enkla frågor:
1. MÅSTEjag säga det här?
2. Måste jag säga det här NU?
3. VARFÖR måste jag säga det här nu?
Oftast håller man sedan tyst

06 augusti, 2005 21:31  
Blogger I Jennys värld... said...

Batbut: tack för jättebra tips! Som du säger, om man bara tar sig tid att ta ett djupt andetag och ställa sig dom där frågorna så inser man nog att det inte är värt det...

07 augusti, 2005 22:37  

Skicka en kommentar

<< Home